Om det finns en grej när det kommer till träningskläder som jag är extra petig med så är det löparskor. De bästa löparskorna är de som inte känns. Jag vill inte ha känslan av en sko på foten när jag springer. Jag vill bara ha känslan av att jag springer och att jag alltid känner underlaget. Precis som när jag åker skidor vill jag ha känslan i kroppen. Därför gillar jag att springa stig med trailskor; jag känner terrängen under sulan och kan möta rötter och håligheter på ett annat sätt. Här sprang jag stig med vanliga skor och det gick absolut fint det med; men jag kände inte marken under mina fötter och fick inte samma känsla.

Hur som helst; just nu utvecklar Craft marknadens nya löparskor. Man gör det tillsammans med Vibram som redan idag tillverkar sulor – och jag ser fram emot resultatet. Imorgon ska jag åka ner till Borås för att höra mer om projektet och kanske, kanske få en smygkik på modellerna. Skorna lanseras under 2018 så det är ett tag kvar.

Fram tills dess springer jag gärna i mina trotjänare, även om jag uppdaterar dem regelbundet med nya versioner. Adidas Ultra Boost är min marathonsko och Adidas Energy Boost är min slöjoggarsko. Ni vet, när man tar ett pass bara för att få komma ut och springa lite. Adidas Adios Boost är en favorit för mina pigga pass med någon form av upplägg, oavsett om det är intervaller, fartlek eller en snabbdistans. Åh vad jag längtar efter att få springa igen!

Mina första Ultra Boost. Just dessa har jag slängt eftersom de hade gjort sitt.

Dessa Energy Boost köpte jag i höstas. De har inte fått komma ut på så måna pass så de är fortfarande vita. I sommar ska jag skita ner dem. Jag längtar!

Här hade jag precis sprungit mitt första långpass inför Dublin marathon för två år sedan. Det var maj och jag sprang, knäppt nog, mitt första långpass i ett par Adidas Boston-skor. Jättetunna och med mycket känsla. Jag kan inte låta bli att gilla det!

Imorgon bitti åker jag till Dublin för första gången på tio år. Jag och min långlöparkompis Annika anmälde oss till Dublin Marathon en dag i våras när snön knappt smält. Sedan dess har jag tänkt på detta marathon rätt så mycket och träningen gick precis enligt plan hela sommaren.

Min löpträning är inte som andras; vi behöver som bekant alla träna olika utifrån våra förutsättningar. Min kropp är bra på att hålla för lång och krävande löpning utan att gå sönder. Jag kan rätt snabbt gå från 5 km asfalt i snömodd till 21 km terräng bland rötter och sprängsten – utan krämpor eller träningsvärk. Å andra sidan så har jag svårt för att bli snabbare oavsett hur mycket intervaller och sådant jag tränar.

Min marathonresa till Dublin ska bli kul av flera skäl varav löpningen troligtvis är den minsta delen; och det är först nu jag insett det. Det är än så länge bara löpningen jag tänkt på. Nu det senaste dygnet har jag börjat tänka på att jag ju ska tillbaka till den stad där jag bott i fyra år och där jag spenderade två hela somrar. Den stad där jag levde mitt i den keltiska tigern och dessutom pluggade hela fenomenet, och den stad där jag en sommar jobbade på en färja (tänk Rederiet) och den stad där jag sedan gick klädd i kostym varje dag och analyserade miljonsummor, aktier och fonder.

Jag hade gärna sprungit det där marathonloppet i augusti, då var mitt marathonsjälvförtroende riktigt bra. Igår köpte jag nya löparskor; ett par mörklila Adidas Ultra Boost som matchar höstlöven och som mina fötter trivs riktigt bra i. Men jag sprang inte i dem igår. Jag kände mig inte tillräckligt frisk. Den där förkylningen som jag tog med mig till USA och sedan hem igen sitter fortfarande i; 10 dagar med en tydlig känsla av att idag ska inte jag träna.

Idag sov jag till lunch och sedan snörade jag på mig skorna och gav mig ner till Rålis; inte för att ”springa en runda” – utan för att springa ungefär en kilometer för att analysera känslan i kroppen. Hur känns pulsen? Huvudet? Knät?

Annika och jag är redan överens om att den här maran kommer bli en dag då vi inte gör något annat än att vara ute och springa och gå. Inget att skynda hem till och ingen stress. Och vi kommer förmodligen att springa och gå ungefär lika mycket. Det är utifrån de förutsättningarna som jag tror att en start på måndag är realistisk och fullt möjlig. En lågpulsfest en måndag i sen oktober. Ett sätt att se hela Dublin på!

Eftersom vårt mål reviderats längs vägen så har mina förberedelser inför det här loppet sett annorlunda ut än annars. Mitt skoköp igår är en av de sakerna. Är du inte riktigt klok kanske ni undrar, köpa nya skor precis inför loppet? Adidas Ultra Boost är en sko utöver det vanliga enligt mina fötter; här kan du läsa min recension av Adidas Ultra Boost.

Jag har inte laddat på något särskilt sätt i matväg och jag har inte studerat banan ingående. Det får bli lite som det blir tycker jag och har valt att plocka bort alla yttre element för att ladda på mitt sätt. Det jag har gjort allra mest är att försöka att bli kvitt den här förkylningen och att hålla mig varm.

Dessutom tänker jag att ett marathon bara är att springa en mil fyra gånger. Och en mil kan jag ju springa rätt så lätt. Det blir med andra ord rätt så lätt upprepat fyra gånger.

Det där kan låta knasigt – men det är ungefär så min hjärna fungerar. Jag vet absolut om att ett marathon är tufft och den tredje gången man springer en mil så är det jobbigt men jag stänger ute den tanken och låter min hjärna göra det mentala jobbet nu när inte min kropp har kunnat det den sista tiden.

Morgonens enkilometrare var för övrigt mysig. Solen sken och det var skönt i luften. Efter mitt varv i Rålis gick jag upp till Fabrique och köpte med mig frukost hem. Ikväll ska jag packa och imorgon bitti åker jag till Irland.

Några av sommarens härligaste löparäventyr:

> När jag sprang till Pyramiderna och Issjödalen

> Första gången jag sprang den alternativa vägen till Blåhammaren

Löparskor är en passion som jag och min sambo delar. Han kan surfa i timmar och leta efter utvalda modeller som han måste köpa från en japansk webshop eftersom de inte finns någon annanstans. Jag är inte lika extrem; men det finns ändå få saker som går upp mot en riktigt bra löparsko.

Jag vill ha mycket känsla i mina skor. Sulan ska vara effektiv och ge mig bra markkontakt; jag vill känna vad jag springer på. Ovandelen ska vara smidig och överlag vill jag att hela skon ska se nätt ut.

Just nu går jag igång på diskreta och eleganta färger. En marinblå sko eller en helt svart sko, gärna med detaljer i guld eller någon annan snygg färg, suktar jag efter allra mest. Eller den här mjukt rosa löparskon (en Adidas energy boost) som många verkar ha gillat!

För inte så länge sedan var det extremt poppiga och färgglada skor som gällde, typ som den här. Oavsett färg på löparskor så tycker jag att något av det snyggaste som finns är en riktigt schysst kostym kombinerat med rena och fräscha sneakers.

Jag är lite av en skosnörd och har till och med ägnat ett helt podavsnitt åt löparskor. Kolla in avsnitt nummer 15 av podden Träningsglädje TALKS!

Kommer du förresten ihåg mitt mycket angenäma nyårslöfte från några år sedan som i allra högsta grad hade med löparskor att göra? Jag försökte hitta bloggposten där jag skrev om det och här nämner jag det i alla fall…

Vilken sko jag helst springer i beror på var jag är. Min skogarderob ser helt annorlunda ut här i Åre jämfört med när jag är i Stockholm till exempel. Och det beror också på säsong. Men, dessa skor har jag sprungit flest mil i under se senaste sex månaderna:

1. Inov-8 X-talon 212

Den här skon är en riktig trotjänare. Jag minns när jag köpte förlagan till just den detta skopar – jag sprang i dem i åratal. Förra året köpte jag mig en nyare modell och jag skulle behöva uppgradera dem på nytt.

Just dessa stackars skor mår inte helt hundra just nu. De doftar inte rosor eftersom jag uppenbarligen spenderar mycket tid på myr och i kärr. Som den här gången till exempel (som var ljuvlig). Eller den här gången (som var helt förskräcklig).

Jag springer alltid i terrängskor skor när jag springer på stig; de har bra grepp på stenar (mindre bra på blöt spång) och jag kan springa rätt genom fjällbäckar och lerpölar. Jag har också terrängskor från Icebug men det var länge sedan jag använde dem nu.

När jag springer terräng är markkänslan extra viktig eftersom jag behöver parera slirigt underlag och ha både kropp och koordination på helspänn för att så snabbt och smidigt som möjligt ta mig över rötter, stenpartier och håligheter.

2. Adidas Ultra Boost

Den här skon fick jag i april i våras och jag skrev om dem då, läs här: recension Adidas Ultra Boost.

Det är en så himla skön sko som ger mycket känsla och alldeles tillräckligt med stabilitet för mig. Jag springer däremot inte med dessa i regn eftersom de inte håller fötterna torra alls; ovandelen är virkad (typ) och släpper igenom all väta. Men jag älskar dem ändå och de har nött många mil i sommar. En himla bra allroundsko på slät mark för alla typer av pass.

3. Adidas Adizero Boston Boost

Det här är mina snabbaste skor just nu. De ser oansenliga ut men jag tycker att de är dösnygga på foten. Så självklara och lätta och mina nya favoriter efter dessa löparskor som jag älskat så länge.

Jag har inte sprungit så himla många pass i mina Boston vilket syns – de är ju så rena och fina. Just därför så väljer jag mina pass med dessa skor med omsorg. Men, ge mig ett pass med regn så kommer dessa att se lite mindre polerade ut och därefter kommer de få följa med på många pass framöver!

Nu vill jag veta vad du tycker – vilka löparskor är dina absolut bästa?