Om du får möjlighet att prova på isklättring så ska du absolut göra slag i saken. Det är otroligt kul och det finns ingen anledning att vara nervös innan. Jag önskar att jag hade vetat om det bara.

Innan vi åkte iväg till lämplig isvägg (med Lapporten som backdrop) fick vi på oss korrekt utrustning: lämplig klädsel (overaller för vår del – inte världens sexigaste så vi hade väldigt roligt åt det), kängor, harnest, hjälm (som vi för övrigt inte heller såg kloka ut men vi skulle ju inte på skönhetstävling) och så klart – stegjärn. Dick, guiden från Abisko Mountain Lodge som vi klättrade med, hade med sig rep och grejer.

Först fick vi känna lite på utrustningen och testa på och gå med stegjärn upp- och nedför is och testa isyxorna. Sedan gick vi på klättringen. Isväggen var ungefär 10 meter hög, vilket lät lite futtigt när jag fick höra att den längsta väggen i området var typ 500 meter. Men – det krävs inte många meter innan man blir trött som nybörjare skulle det visa sig. Att klättra är lite som schack, man måste välja bästa vägen så att man inte fastnar, fast med lite tröttare underarmar. Det där med att använda benen mer får jag öva på nästa gång!

Vi har norrskensjagat två dagar i rad nu – utan framgång. Igår fick vi se vackert månljus istället (inte bra för norrsken) och framförallt fick vi äntligen se Lapporten på riktigt. Den mytomspunna Lapporten har huserat ett stort moln sedan vi kom hit och vi hade verkligen inte förväntat oss att molnet skulle vara borta mitt i natten med själva porten fullt synligt. Det var trolskt och mäktigt och fullkomligt omöjligt för kameran att ta in.

Gate to Lapland kl 22.30

Vi är framme i Abisko och har åkt taxi från flygplatsen i Kiruna hit till Abisko Mountain Lodge med en fantastisk taxichaufför som var guide under de drygt 10 mil långa bilresan. Vi vet nu allt om det mesta; om högkonjunkturen och den ickebefintliga arbetslösheten i Kiruna, om vad träsk (med hänvisning till Torneträsk) härstammar från, om namn på fjäll och jakt och fiske och en massa annat. Det var nästan som om han ville övertyga oss om att flytta upp.

Det var jämnvitt i Kiruna men ju längre vi närmade oss fjällvärlden desto mer syntes blå himmel och solsken. Vi tog några glädjeskutt utanför huset och har laddat med lunch och ska nu iväg på eftermiddagsaktivitet. Det känns nästan som om vi är utomlands för det är fler utländska besökare än svenska besökare här uppe. Här på Abisko Mountain Lodge pratas det definitivt mer engelska än svenska!

Glad tjej!

Gnistrande snö

Annika

Nedanför järnvägen

Gamla järnvägsstationen i Abisko

Utanför Abisko Mountain Lodge