Träningsglädje

Ja jävlar, nu är det kört. Jag borde haft vett att veta att så fort jag skrev det här så slog det rot i hela kroppen. Det är ju för fan klart att jag ska springa (eller gå) uppför en herrans massa skidbackar de närmsta 4 månaderna!

Vi börjar nu. Och slutar i lagom tid till oktober är slut! 50 låter lite mesigt så vet ni vad? Jag slår till på 100!

100 vändor uppför valfria skidbackar alltså. I Halmstad är utbudet lite skralt men jag vet i alla fall 2 som finns på lagom avstånd. Från och med augusti kommer jag typ leva vid foten av Sveriges största skidanläggningar så då blir det lite enklare. Även om sådana proffsbackar också är längre. Och i augusti ska jag dessutom springa i alperna (med några av er!) så där finns också en och annan backe att ta sig an.

Ja det kommer ju bli bra det här!

Några backar från bildarkivet. Alltihop från Åre. Nu ska jag utforska fler!

Det är nÃ¥gonting med utmaningar och projekt som sätter griller i mitt huvud. Jag tog mig an spÃ¥ren kring Bolleberget i Bollnäs imorse och medan jag gick korta smÃ¥ snabba steg uppför berget med konstant ökande puls och svettdroppar i pannan sÃ¥ kom jag pÃ¥ den fina idén om att gÃ¥ eller springa uppför typ 10 alpina backar i sommar. Alternativt om jag har en enda backe nära mig, sÃ¥ skulle ett mÃ¥l kunna vara att ta mig an backen typ 50 gÃ¥nger. Eller sÃ¥. Det hade varit en strÃ¥lande fin utmaning för min del – jag ska ju äta backar till frukost det här Ã¥ret. Jag ska fundera vidare pÃ¥ utmaningen och se om jag antar den. Det ska ju vara praktiskt möjligt ocksÃ¥ liksom. Eller snarare: finns viljan att göra det praktiskt möjligt? Allting gÃ¥r faktiskt.

Som vanligt blev morgonpasset lite äventyrligare än nödvändigt. Jag började med att testgÃ¥ 2.5-spÃ¥ret innan jag tog mig an backen. Väl uppe pÃ¥ toppen – med bedÃ¥rande utsikt över Hälsingebygden och blÃ¥ sjöar och grönt landskap och smÃ¥ röda prickar (läs: gÃ¥rdar) här och var – sÃ¥g jag att det gick en grusväg pÃ¥ andra sidan nedför berget. SÃ¥ jag valde att ta den och tänkte att den ju mÃ¥ste ta vägen nÃ¥gonstans. Sedan vek jag av en herrans massa gÃ¥nger pÃ¥ andra vägar och befann mig snart pÃ¥ ett mtb-spÃ¥r. Just dÃ¥ hade jag ingen aning om var jag befann mig men jag tänkte att mtb-spÃ¥r mÃ¥ste ju bÃ¥de börja och sluta nÃ¥gonstans och det gjorde det ju sÃ¥klart. Precis där min bil stod parkerad. Vilken tur!

Paj är gott – ocksÃ¥ utan sockerchock och glutenklister. Kvällens variant var gjord pÃ¥ rabarber som jag lagt i botten av en form och pudrat kanel pÃ¥. Sedan bredde jag över ett lager äppelmos som funkade fint som sockersubstitut. Smulpajdegen gjorde jag pÃ¥ fiberhavregryn, kanel, vaniljsocker och (massor med) kokos som jag blandade ihop med smör. 20 minuter i ugn senare var pajen färdig att serveras och ätas pÃ¥ solvarm altan.