Träningsglädje

Ikväll tog jag och Grabben vårt pick och pack (Casall resistance rope och Casall parachute) och promenerade iväg till en tartanbana inte långt härifrån. Vi hade varsin intervallplan och min bestod av 5 * 400 meter vanlig intervallöpning, 5 * 100 meter fallskärmslöpning och 5 * 100 meter löpning med rep runt midjan som Grabben bromsade mig med.

Jag är verkligen inte i form för nÃ¥gra längre intervallpass och mina 5 * 400 meter bevisade verkligen det. Hjärtat orkar massor – men benen känns som gummi redan efter halva sträckan trots att de första 100 metrarna känns som en promenad i parken. Mattheten slÃ¥r till som en blixt frÃ¥n klar himmel och det blir j.o.b.b.i.g.t! Men – jobbigt är som bekant bra!

100-metersintervallerna kändes pÃ¥ nÃ¥got sätt enklare (inte lika lÃ¥ng tid) men är jobbiga pÃ¥ sitt sätt. Idag tyckte jag verkligen att fallskärmarna gjorde bra grejer för min teknik. När jag springer 100 meter rätt upp och ner det snabbaste jag kan sÃ¥ spänner jag mig och kommer liksom inte framÃ¥t – men med fallskärmen idag sÃ¥ gick det bättre och känslan var framÃ¥t istället för pÃ¥ stället. Men – det där repet är nog ändÃ¥ min favorit. Det blir liksom sÃ¥ galet jobbigt att ta sig framÃ¥t…

Det här med att vÃ¥gsurfa, ja ni vet sÃ¥dant man typ kan sedan födseln om man bor i Australien och sÃ¥ (hej fördom!) – det gÃ¥r att göra i Sverige med. Apelviken i Varberg är en liten surfpärla även om surfet här inte ser likadant ut sÃ¥ som vÃ¥gsurf frÃ¥n Australien gör pÃ¥ film. Inne pÃ¥ caféet Surfers’ Saloon är inredningen turkos och knallrosa och hade man inte vetat bättre sÃ¥ skulle stora barriärrevet kunnat ligga strax utanför. Eller, vad vet jag förresten – jag har ju aldrig varit down under (sÃ¥ hej fördom igen). Jag har varit här förut (dÃ¥ hette det Svea strandcafé) – dÃ¥ med Grabben som liksom jag inte har ett dugg koll pÃ¥ surf. Men idag var jag där med ett proffs!

Det här med brädor är lite som med alpina skidor. Det finns liksom ingen one size fits all. Annie kittade mig med våtdräkt och passande bräda från Surfers där man kan hyra grejer. 3 timmar för 250 spänn tyckte jag var prisvärt för ett äventyr som känns väldigt exotiskt och som man annars bara ser på film.

Jag visste redan pÃ¥ förhand att det skulle vara svÃ¥rt att lära sig att surfa men det var riktigt roligt ändÃ¥ redan frÃ¥n början. Det är en blandning av att ha koll pÃ¥ tajming och teknik (och nöta, nöta, nöta) och att liksom läsa vÃ¥gorna. Jag fick härliga, kittlande fjärilar i magen bara av att ligga pÃ¥ brädan och känna den snabba skjutsen in mot land frÃ¥n en bra vÃ¥g. Sedan var det varje gÃ¥ng en liten kamp att ta sig ut igen för att göra det igen. Annie är fortfarande där ute än…

Annie sprang 5 mil och var lycklig som ett litet barn pÃ¥ julafton när vi kom fram till surfstranden i Apelviken i Varberg. Hon verkade i och för sig rätt lycklig när hon var ute och sprang ocksÃ¥. Men sÃ¥ är hon duktig pÃ¥ det där: att verkligen leva. Lever man blir man lycklig – tror jag.

Grabben sprang med 2 mil på slutet. Det var inte vad han tänkt men det blev vad det blev. Ibland får det vara gott nog.

Själv fick jag aldrig till något pass. Jag hade egentligen tiden och vet att det går att träna hur effektivt som helst på typ 20 minuter men jag var inte riktigt på humör. Istället var jag ultrasupport och köpte många lådor jordgubbar i en gårdsbutik. Jordgubbar gör mig lite lycklig.