Träningsglädje

Jag knackar på dörren till den stora vintersportmånaden. I min värld är det så: februari kommer med skidåkning, apelsiner, solljus, sportlov och allt som är härligt. Förra året höll jag som bäst på att förbereda mig inför Tjejvasan – i år har jag inte ens stått på mina längdskidor ännu.

I januari gjorde jag annat. Jag gick snöskor i magiskt väder. Jag åkte skoter i Åre. Jag gjorde upp eld. Och framförallt tog jag det rätt så lugnt eftersom jag rehabiliterade kroppen lite, vilket i och för sig gjorde jätteont. Jag åkte lite skidor, men inte jättemycket – men den här filmen lade jag upp för ett tag sedan och den får sammanfatta min januari. Det har varit många vackra soluppgångar!

Och nu är det februari och jag tänkte mig turskidåkning i Storulvån, kvällsskidåkning i Duved, skejtskidåkning med efterföljande bastu, träningsvärk från gymmet och nästa gång jag är i Hälsingland ska jag vintercykla!

Ibland tänker jag på hur jag är – och hur andra uppfattar mig. Det blir allt som oftast särskilt aktuellt i sociala medier, där man själv – medvetet eller inte – framställer sig själv på ett sätt som eventuellt överrensstämmer med verkligen. Och som eventuellt inte gör det. Men jag tror att man kan relatera samma frågeställning till den fysiska världen också.

Du är sällan stressad kan jag höra ibland från personer som jobbar med mig. Och jag tror att min omgivnings upplevelse är rätt; jag uttrycker sällan stress till min breda omgivning – men däremot kan jag absolut uppleva stress. Jag har bara ett annat sätt att leva min stress på än att gå runt och vara uppjagad eller så.

Förmodligen finns det massor med saker som just du som läser den här bloggen tror om mig. Och jag tycker att det skulle vara så himla intressant att veta vad. Och att ge min reflektion på det!

Du har sådan ordning och reda finns det någon annan som har trott om mig – och sagt. Men det har jag verkligen inte. När min kompis Annika kommer till mig i Åre brukar hon börja med att rensa i mina skåp och kasta grejer som har gått ut och så. Men du Annika, om du läser det här vill jag berätta en sak för dig: jag har städat min kyl. Jag har inte lika många burkar med allehanda innehåll längre!

Jag tänker att om du kommenterar med en sak som du tror om mig, så kan det bli ett rätt så kul inlägg som jag följer upp med – och berättar hur det egentligen ligger till. Tror du till exempel att jag alltid går upp tidigt på morgnarna? Alltid äter chiapudding? Alltid börjar dagen med skidåkning? Alltid längtar efter en ny resa? Aldrig är trött?

Berätta vad du tror om mig – så ska jag avslöja hur det ligger till!

Jag checkade ut relativt tidigt från kontoret och snörade på mig mina turpjäxor. Jag köpte nya (mina första) turskidor sent i höstas men har ju bara åkt på dem en gång; en kvällstur till Vita renen i Edsåsdalen.

Det känns som att turskidåkning är njutaråkning så jag satte på mig underställ och skalpjagg och förberedde mig inte på att bli särskilt svettig – till skillnad från när jag åker längd. Då är det är tighta funktionsplagg som gäller, ungefär som när man springer.

Det var mysigt att skida runt i maklig takt på fjället i någon timma och se solen gå ner i ett rosa moln och känna mörkret sänka sig – och knäppa på pannlampan och stänga in sig i sin egna bubbla. Det var en annan typ av power hour än det cykelpass jag var på igår ikväll på SATS Åre. Då handlade det mer om mjölksyra, svett och urdruckna vattenflaskor.