Träningsglädje

Det har varit en något knepig vinter den här säsongen, men just nu är det precis så som det brukar vara. ”Vanliga” februaridagar är härliga februaridagar med ett gäng minusgrader, med snö och med solsken. Nere i Åre by är det jämnvitt; moln och snö ligger som ett lock i dalen. En bit upp med skidliften är det solsken och blå himmel. Fenomenet inversion är häftigt och väldigt typiskt för Åre; därför ska du aldrig, aldrig, aldrig sucka när du vaknar på morgonen och ser att det är alldeles vitt och kallt där ute – för på toppen kan det vara ljuvligt.

I november hade vi några dagar med det bästa av vinterväder; det hade snöat riktigt mycket, det var soligt och himlen var knallblå. Precis som det är under de bästa dagarna i april. Nu är vi på väg dit igen; precis i lagom tid till sportloven. Jag älskar alla årstider vi har och skulle inte vilja bli av med en endaste månad; de har ju sina egna karaktärer!

Februari är en väldigt speciell månad för mig; det var ju en dag i februari som jag kom på hur jag ville leva mitt liv.

Det är inte varje dag man vaknar upp en morgon utan att veta att man till kvällen står som ägare till en ny lägenhet. Det är så overkligt hur miljonköp kan ta cirka några sekunder. Hur bud trissas upp som om man spelar spel med låtsaspengar. Men när verkligheten kommer ifatt så är det ändå riktiga lån man ska leva med. Men också riktiga känslor.

För mig är det viktigt att trivas där jag bor. Jag vill känna något härligt inombords när jag slår portkoden in till huset och öppnar entrédörren. Jag vill tycka om det jag ser när jag går fram till fönstren och tittar ut. Därför blev det aldrig den där snygga ettan i Gamla stan med utsikt över en asfaltstom innergård när jag skulle köpa min allra första lägenhet. Därför går jag alltid fram till fönstret det första jag gör när jag är på visning.

Just därför är det ju också lite speciellt att vi precis köpt en lägenhet som jag själv inte sett i verkligheten. Min sambo har förmodligen våndats lite när han gått på visningar på egen hand. Han har skickat filmklipp från vinklar och vrår i olika lägenheter och försökt ta på sig mina glasögon.

Det har varit väldigt spännande och roligt att läsa vad ni tror om mig i det här inlägget. För vissa är det här med att flytta en rätt så stor sak, men för mig har det aldrig varit särskilt dramatiskt. Jag tror att många av er redan förstått det om mig!

Jag har inga problem med att lägga saker bakom mig så länge det är något nytt och spännande jag får se fram emot. Därför tackar jag för tiden på Kungsholmen, med kristallströsslad kyl och sovrumsutsikt mot en stjärnhimmel och ett tornrum jag alltid varit nyfiken på. Därför ser jag också fram emot att få kliva in här för första gången om bara några veckor:

Jag tillbringade gårdagskvällen hemma med såväl fysisk som mental återhämtning. Hela kroppen kändes nedbruten – och det var den också. Jag körde ett kort men intensiv benpass på gymmet i tisdags. Min favoritkombination av övningar just nu är benböj i kombination med en variant av sidobenböj (alltså ett superset av bild 1 och 3 i detta inlägg). Och efter mitt styrkepass i fredags gick jag hela helgen med världens träningsvärk från midjan och uppåt. Men, träningsvärk är den bästa sortens värk ändå!

Efter styrkepasset tog jag trappan ner till yogasalen och gick på 90 minuter yinyoga med Yoga Stories. Det är samma Yoga Stories och samma yogasal som jag fotade till den här artikeln hos Sportamore. Och om jag inte minns fel så är det jag som har sagt att hon är utanför boxen – och kör rock’n’roll-yoga i det citat som hon hänvisar till. Jag gillar att hon är sådan, det ger avtryck!

Yogasalen var nedsläckt med många tända ljus, och genom glasväggarna mötte mig Åresjön och den upplysta VM8:an över viken, precis där jag bor. Fast mest av allt så blundade jag såklart – det var när vi låg i en ”position för själen” som jag fann ro i ögonblicken där ute.