Träningsglädje

Att snöra på sig skorna och sätta lurarna på huvudet. Trycka play på Spotify och kicka igång den där låten som får driv i benen. Att bara ha ett linne på överkroppen, och kanske en tunn, tunn jacka för vinden. Att värma upp med några minuters lätt löpning till backen.

Den där backen som inte behöver vara brant eller lång eller svår eller särskilt imponerande överhuvudtaget. Men som ger nära maxpuls gång efter gång. Att se avtrycken från pigga löparframfötter i gruset. Att trycka ifrån och få till ett flow med teknik och kraft och jävlaranamma.

Att välja några backintervaller på åkern vid sidan om. Åkern där allting har växt rätt så högt och som kräver aktiva fötter och fler små muskler på spänn.

Och sedan, att lägga sig matt platt på gräset och titta upp i sommarhimlen. Med ett andetag som först är tungt och mycket och sedan lätt och lyckligt.

Den känslan.

Jag vaknade tidigt imorse. Solen flödade in genom fönstret och jag var varm. Katten är inomhus om nätterna eftersom räven härjar runt, och i natt låg han och sov i min resväska.

Ett tag före kl 7 satt jag på farstutrappan och drack mitt morgonkaffe, så som jag och Katta pratade om i ett tidigare avsnitt i min pod och som finns med här. Jag var till och med tvungen att sms:a henne och säga att nu är jag mitt i det där som jag längtade efter så mycket i vårvintras.

Under förmiddagen, och med P1 i bakgrunden, jobbade jag undan ett och annat med datorn i knät. Sedan åkte jag på utflykt. Sommarvägarna är verkligen magiskt fina just nu – precis som i en sommarlovsbok av Astrid Lindgren. Den bilden av den perfekta sommaren fungerar även om man är 33. För min del gör det inte så mycket att det är 13 och en halv grad varmt. Det är ju soligt ute!

Efter lunch jobbade jag med korgstolen i dörröppningen; mellan wifi-täckning och löv som prasslade i sommarvinden och tofsvipor och storspovar. Jag är inte så bra på fåglar, men jag har i alla fall lärt mig dessa. Häromåret hade vi kikaren i närheten mest hela tiden för då var det ugglor och deras ungar som lärde sig flyga som vi spanade på.

Framåt eftermiddagen kom mamma och vi gick ner med Hazel till vattnet bakom huset. Solen sken och det var lä och medan Hazel dök efter pinnar i vattnet satt vi i solstolarna en lång, lång stund. Och när vi kom tillbaka till huset skjutsade vi in pizzor i ugnen och öppnade en flaska vitt.

Nu sitter vi här, i soffan, och jobbar. Och det är precis det här som är tjusningen med att jobba lite mer flexibelt, tänker jag.

Jag älskar fortfarande dessa galna tights!

The magic hour är ett annat namn på the golden hour som jag skrivit om förut. Den tiden på dagen, på morgonen och på kvällen, som solen gör världen lite extra magisk genom sina fantastiska strålar som ger ett extra fotovänligt ljus.

Igår kväll var jag ensam hemma här i Hälsingland. Jag satt och jobbade vid de stora fönster som vätter ut mot ängarna. Någonstans bakom träden går en älg med sina kalvar, och rätt som det var sprang den där räven förbi, den som vi sett några gånger nu.

Ute hade jag vattenspridaren igång enligt min pappas order, eftersom vi håller på och gör om och anlägger en gräsmatta bakom huset. Bredvid ligger landet där vi planterat jordgubbar i pallkragar och jämte står rabarbern och blir stor. Bärbuskarna har börjat vittna om en kommande skörd och lite längre ner står hallonbuskarna i ett extra soligt läge.

När man ser allt det där i skimret av the magic hour, ja då måste man ta med sig kameran ut och fotografera hela härligheten. Igår tänkte jag att det nog blir en fin dag idag – och så blev det.

Apropå att fota, här är ett inlägg jag skrev om att fota bättre bloggbilder och som också det innehåller the golden hour.