Träningsglädje

Igår kväll, när solen stod sådär lågt på himlen så som den alltid gör strax innan den dyker nedanför horisonten, tog jag bilen och åkte till min favoritstrand: Lynga strand en bit utanför Halmstad. Här är sanden ljuvlig och räfflorna tydliga under fötterna när man går ut i vattnet. Dessutom har man ofta stranden helt för sig själv.

Mitt ljuvligaste sommarminne från Halmstad är en dag förra eller förrförra sommaren då jag var på stranden prick hela dagen och inte begav mig hemåt förrän det blev kväll. Just den dagen har fastnat i min minnesbank. Jag minns precis hur klart vattnet var, hur stilla luften var, vilken bok jag läste och hur det doftade när jag gick genom strandskogen.

Igår kväll tog jag varken med mig filt eller bok. Stora, busiga vågor rullade in mot strandkanten och när molnen stod på glänt kikade solen fram med sina magiska strålar och spred ett fantastiskt ljus. Det behöver inte vara mer än så en julikväll för att det också ska bli oförglömligt.

Vad vore en sommar, eller ens ett par dagar i Halmstad, utan en tur på Prins Bertils stig? Åh vad jag har gått och sprungit och bloggat om den här vackra strandpromenaden många gånger. De gånger jag sprungit hela, från slottet i Halmstad ut till Möllegård, är dock få. Oftast nöjer jag mig med 13 km till Tylösand och tar bussen hem. Men idag var det prick 100 dagar kvar till Dublin marathon så då passade det bra med 18 km till Möllegård och cappuccino och glass på Riccardos.

Jag tänkte ge mig iväg redan på förmiddagen med så började det tvärt att regna så då tog jag en tupplur istället. Det vackra sommarvädret återvände efter lunch så då snörde jag på mig skorna igen och satte en pod (Kjell Enhagers Sommar i P1) i öronen.

Även om Prins Bertils stig hör till de vackraste vägarna jag sprungit så är det mentalt jobbigt varje gång. Eftersom jag sprungit här så många gånger vet jag var jag känner mig pigg – och var jag brukar känna mig trött. Strax innan Grötvik har jag till exempel alltid en dipp, fast mellan klippstranden efter Grötvik och fram till handikappadbadet och Svärjarehålan brukar jag känna mig pigg. Det där slår aldrig fel, och nu har det liksom satt sig som en vana.

Jag tror att vi inspireras av olika saker lite beroende på hur vi mår. Vi läser bloggar med de filter vi bär med oss just för tillfället och allt det där varierar så himla mycket beroende på dag. En persons bravader eller liv kan vara det härligaste att läsa om ena dagen för att kännas jobbigt att ens titta på en helt annan dag.

Just nu inspireras jag av ett gäng människor som jag gärna vill lyfta här. Jag känner dem inte så väldigt mycket mer än att de ger mig tillfälle att blicka in i deras liv lite nu och då. Sådant är fint. Sådant är sociala medier när det är som bäst.

Alex fjälltur för några veckor sedan inspirerade massor. Ni kanske tror att jag inte bangar för något för egen del men det här med flerdagarslöpning verkar lite knepigt tycker jag. Men när jag läste om deras fjälltur tänkte jag att de enda gränser som finns är de man själv målar upp.

Sara Öhman på Instagram och särskilt de bilderna från när hon med kompis sprang Hälsingleden, komplett med lunchmackor i löparryggsäcken och allt. Sara verkar vara lite av en superwoman som gör grej på grej på grej och alltid fullt med energi men det i sig inspirerar mig just nu – lusten att alltid vilja upptäcka. Och så springa lite.

Jeanna är en av de klokaste människorna i mina flöden och vi har setts cirka en halv gång och det där skulle jag gärna vilja ändra på om jag fick chansen. Jag läser alltid hennes blogg som är full med det där som kallas livet och det är fint både när det är svårt, trassligt, mycket, ärligt, härligt och alldeles alldeles fantastiskt. Dessutom har hon nätets mest smittande leende.

Berätta vem du inspireras mest av just nu – och varför? Det vore så himlans härligt att läsa om!