Träningsglädje

Fredag betyder fredagslista. I alla fall ibland. Veckans lista har jag snott från Sandra Beijer vars blogg jag alltid läser trots att vi är så olika och gillar helt olika saker. Sådant är fint i bloggvärlden, att kunna uppskatta väldiga olikheter.

jag gör: sitter i min soffa med tända ljus och en kopp kaffe och tar jobbpaus med bloggpost. Det känns som höst fast det är vår. Imorgon ska det bli supervår på riktigt. Längt!

jag ska: få besök av olika slag. Först ska jag få besök av händig fixare som ska montera min sänggavel som jag beställt från IKEA. Jag håller långsamt på att uppgradera mitt Åre-hem! Det största projektet är att göra om köket.

jag kan: det mesta tror jag? Framförallt kan jag gå just nu. Jag är fortfarande lycklig! Kan tydligen inte montera sänggavlar på grund av ovan. Om jag ska vara ärlig orkar jag inte ens försöka, har faktiskt inte tid.

jag köper: Oatlys chokladmjölk.

jag borde: återta mina rutiner om skärmförbud efter kl 21, det var så skönt att stänga ner i tid. Lider just nu av rätt stor sömnbrist.

jag måste: inget alls tror jag.

jag vet: att jag har världens bästa bloggläsare. En kommenterade ”vardagen avnjuts bäst i små doser” och den kommentaren gjorde mig så förtjust lycklig på något sätt. Jag ska ta med mig den meningen i allt jag gör framåt.

jag tycker: att det ska bli kul med alla dagar som kommer. Den riktiga våren och sommaren med klänningar och bara ben och allt det där. Längtar! Jag tycker också att jag bör ha mer fest i mitt liv. Det måste upp på min sommar-bucket!

Min Villa-fest som varade en hel helg förra året!

jag tänker: att jag har världens bästa chef. Jag tänker det ofta faktiskt.

jag förbrukar: mycket torrschampo. Jag har kommit på att en kombination är bäst. Jag använder en mix av Lernberger & Stafsing och Löwengrips variant som doftar jättemycket kola. Plus ibland en version av ett dustpuder. Med allt det där så skulle mitt hår kunna hålla sig i en evighet!

jag lyssnar: just nu på podden ”Statsminister för en dag”.

jag drömmer: inte alls just nu. Vaknar däremot ofta illamående och det är ingen skön känsla.

jag längtar: efter mitt helgbesök! Och nej, det är inte sänggavelsfixaren.

jag fasar: inte inför något.

jag använder: min iPhone och min MacBook. Jämt.

jag njuter: av att sova? Och duscha när jag fryser vilket jag gjort så himla mycket den här veckan.

jag blir: glad av små saker. Jag tycker om den egenskapen.

jag äter: halloumi. Älskar halloumi. Och ägg!

jag dricker: te på ingefära. Och gärna champagne.

jag brukar: komma ihåg märkliga saker och glömma bort självklara saker.

jag tittar: aldrig på linjär-TV numer. Jag har inte ens haft min TV på sedan någon gång i vintras.

jag läser: bloggar.

jag vill: vara glad, lycklig, bekräftad och utmanad.

Åresommar! Längtar!

Det är en vecka sedan vi åkte till Lake District i England och vandrade. Kari var där ungefär samtidigt och sprang fina leder på bergstoppar. Det finns väldigt många leder att välja bland och definitivt skäl att åka tillbaka och upptäcka ännu mer. Nästa gång jag åker till Lake District vill jag också upp och vingla lite på en bergskam!

I ett tidigare inlägg visade jag bilder från Ambleside och Waterhead där vi bodde; precis vid Lake Windermere som är Englands största sjö. Vi landade i Manchester en torsdagkväll och hyrde bil och checkade in på Lake House runt halv nio på kvällen. Sedan gick vi direkt ner till puben och åt salt & vinegar-chips till middag eftersom köket stängt.

På fredagen började vi med en stadig engelsk frukost av den typen där man känner att man aldrig kommer orka äta något mer igen. Vi pratade om var vi skulle vandra för dagen och kom överrens om att börja med en enkel vandring på 5-6 km runt en sjö i byn Grasmere. Det fina är att det finns vandringar av olika slag; de som går rakt uppåt och de som är platta, och den här var av det senare slaget. Ändå fick vi vacker utsikt och en härlig upplevelse.

När vi gått klart runt sjön hittade min pappa ett destilleri en bit därifrån som vi såklart var tvungna att åka till. Så vi tog paus från vandringarna och åkte för att prova gin en stund istället.

På eftermiddagen hittade vi en till kortare led som gick uppför det berg som låg närmst Ambleside. Först gick det bara uppför men när vi kommit upp på toppen så hade ljuset blivit mjukt och varmt eftersom det var sen eftermiddag och det var härligt. Jag trivs på bergstoppar tror jag bestämt!

Vi hann med att få en timmes kvällssol på puben efteråt. Varje dag avslutades med en Bulmers eller Strongbow!

På lördagen bestämde vi oss för en längre hike och valde att gå en led på runt 12-13 km. Vi mötte vandrare som deltog i en sexmilsvandringstävling och även om jag sprungit längre än det så tyckte jag att det lät så väldigt långt att vandra på en enda dag.

Leden passerade all slags terräng; från grusväg till stenrösen och över kullar och fårhagar. Och så kanske höjdpunkten: genom en grotta som var kolsvart så att man behövde ficklampa.

När vi kom tillbaka till den lilla byn där vi började så uppenbarade sig en pub med stor uteservering där prick alla satt. Och alla hade varit ute på vandringar av olika slag. Kanske var det den gemenskapen som jag tar med mig från Lake District; att alla är ute och gör saker. Vi mötte löpare, vandrare, grupper, cyklister och alla möjliga människor som alla var ute och upplevde saker. Den känslan gillar jag!

Det finns vissa tillfällen då jag nyper mig i armen över livet. Som en dag i januari för något år sedan då jag åkte i ett mörkt – men upplyst – längdspår alldeles ensam och tänkte att sådant här gör folk på sin semester. Och jag på min vardag. Som idag när jag tog med min kollega Malin upp till #sarasfrukosttopp och solen sken och det var stilla och alldeles ljuvligt och en helt vanlig tisdagskväll. Ljuset var varmt och inte ens när vi sa hejdå vid halv nio hade solen gått ner bakom fjället.

Vi tog snöskorna uppför Ullådalsbacken och var tvungna att stanna flera gånger och kolla bakåt över fjälltopparna. Ovan trädzon hade snön smält på den ljungklädda marken som leder fram den sista biten till den lilla topp som jag kallar min. Vi hade lä bakom ett stenblock och stod där uppe och pratade om allt viktigt och oviktigt en lång, lång stund och insåg att ingen av oss skulle kunna beskriva just den känslan som vi upplevde då för någon annan.

En helt vanlig kväll i maj liksom. Med vår i dalen och vårvinter på fjället. Nyp mig i armen, någon!