Träningsglädje

När jag satt på spinningcykeln och skulle ge allt jag hade märktes det att jag nästintill maxat på löpningen 6 timmar innan. Men att man är trött betyder inte att man kan ge allt. Att ge allt är ju ett relativt begrepp beror på vad man har att ge. Man kan således vara nöjd med att ha gett allt under ett pass, trots att man kanske ger allt på en annan nivå, på ett helt annat pass någon annan gång. Hängde ni med på den?

Kvällen är solig!

Instruktören hade lagt upp passet på ett sätt som jag tyckte var både bra och dåligt. Efter en uppvärming på runt 12 minuter eller så, körde vi en enormt lång raksträcka på 3 låtar. Jag är inget fan av raksträckor, men denna var okej eftersom den kompletterades med grym musik. Dock kommer jag aldrig särskilt högt i puls när jag cyklar raksträckor. Nu låg jag och harvade på runt 80%, men svettades som en galning. Det var lika varmt inne i cykelsalen som det var när jag låg och stekte i solstolen i eftermiddags.

Efter de mÃ¥nga milen pÃ¥ raksträckan blev det lite kuperat och det är mer min melodi, och sÃ¥ fortsatte passet till pÃ¥ slutet dÃ¥ den 6 minuter lÃ¥nga finallÃ¥ten bjöd pÃ¥ högsta pulstoppen: 90%. Tanken var nog att de sista minutrarna skulle vara intervallbaserade (1 minut fullt ös, 1 minut mindre ös) men jag lÃ¥g pÃ¥ gasen hela tiden vilket resulterade i att min snygga turkosa tröja hade fÃ¥tt en helt ny färg – och inte bara nÃ¥gra mörka fläckar här och där.

Efter spinningen kom Grabben till gymmet och vi avverkade lite styrketräning för rygg och mage. Det var vad jag gjorde i alla fall. Grabben gick mest omkring i en sömndrucken egen värld. Jag börjar få fason på styrketräningen nu och axelträningen från häromdagen känns faktiskt i kroppen idag. Det ska bli roligt att se hur jag lyckas påverka min fettprocent på egen hand tills hösten. Det är en av motivationsfaktorerna som driver mig framåt i styrketräningen. Inte tyngden på de hantlar jag lyfter.

Nu ska jag strax iväg och svettas soljolja på spinningsadeln. Målet för ikväll är att ge allt. Det borde inte vara så svårt. Det är ju då det är som roligast!

Löpning är glädje och den rätta glädjen hittar jag sällan på en löparbana. Inte ens när jag springer intervaller. Det är tur att jag inte jämför och sparar tider för då skulle min löpning alltid ligga ett steg efter. Jag gillar inte när det är platt. Jag vill springa där det händer. Där det går uppför och nerför. Där det svänger.

Den senaste tiden har jag blivit alltmer intresserad av intervaller. Intervaller handlar inte bara om att springa snabbt och sedan vila. Nä, det finns ju hur mÃ¥nga intervalltyper som helst – som är bra för olika saker. Mjölksyreintervaller, toleransintervaller, v0-maxintervaller… till en början framstÃ¥r detta som väldigt krÃ¥ngligt och jag har frÃ¥gat mig om jag springer rätt sorts intervaller. Men – alla intervaller är bra för nÃ¥got och eftersom det finns sÃ¥ mÃ¥nga olika typer sÃ¥ lyckas man alltid pricka in en sorts intervall och det spelar ingen roll att man inte vet vad just den intervallsorten heter – eller vilka specifika fördelar den medför när man tränar den. Det blir bra i slutändan ändÃ¥!

Jag vet inte riktigt vilken intervallmodell jag prickade in idag. Jag valde att springa i terräng – sÃ¥klart – och började med 8 minuter uppvärmning pÃ¥ 70-76% av maxpuls. Sedan sprang jag 2 minuter pÃ¥ där jag kom upp i 90% av max varvat med 2 minuters Ã¥terhämtningsjogg pÃ¥ 81% av max (enligt intervalldefinitionerna känns detta som en mild form av toleransintervaller – eller vad säger ni som är duktiga pÃ¥ detta? SÃ¥där höll jag pÃ¥ i totalt 40 minuter precis när solen stod pÃ¥ högst pÃ¥ himlen. Ska det vara ett jobbigt pass sÃ¥ ska det ta mig fasiken vara ett svettigt pass ocksÃ¥.