Träningsglädje

Denna söndag har gått i vilans tecken. Jag sov rätt dåligt inatt och känner mig lite halvfebrig i kroppen med tidiga tecken på halsont. Jag lämnade huset i Åre i onsdags eftermiddags och efter 2 mil i bilen kom jag på att jag glömt mina lägenhetsnycklar till Stockholm. Men jag orkade inte vända utan tänkte ut en plan b istället: att sova hemma hos mina föräldrar i deras lägenhet istället.

Därför vaknade jag upp både tidigt och trött denna söndagsmorgon – ett stenkast från Nybrogatan 38 där jag och min bror hängde på låset prick klockan 10. Jag beställde in omelett och hummer till frukost – och han valde egg benedict. Dessutom beställde vi också det vi båda gillar mest (förmodligen för att vi är uppväxta med det): nypressad juice med mycket citron. …och till slut delade vi på deras efterrättspannkakor.

Övermätta promenerade vi mot Åhléns på Östermalmstorg bara för att inse att vi var alldeles för tidiga för att de skulle ha öppnat. Så vi gick mot NK istället. Jag manifesterade min nöjdhet över Tjejvasan genom att köpa lite saker som jag aldrig riktigt vill köpa eftersom de gör hål i plånboken; som dyra saker från deras skönhetsavdelning. Jeanna skrev om fördelarna med cleansing wipes och jag köpte Dermalogicas variant.

Dessutom valde jag demonstrativt bort mina vinterkängor från Graninge (som jag fick i ett PR-utskick tidigt i vintras och varit så himla nöjda med) och satte på mig ett par neongula Nike Free. Det är inte ens hundra timmar innan det är vår på riktigt här i Stockholm (och vårvinter i norr)!

Jag har både hunnit åka till Mora och åkt Tjejvasan och åkt till Stockholm sedan sist vi hördes. Vilken dag vi fick alltså, vi som åkte Tjejvasan. Och vilka fina spår! Men, innan vi pratar om lördagen vill jag prata om fredagen.

Fredagen var vit; det snöade och det var vinter. Jag plockade upp Jessica i min bil och så åkte vi mot Vasaloppsfesten i Mora. Jag har varit där några gånger nu; dels när jag åkte Tjejvasan förra gången och när jag var supporter till min sambo och så den gången då jag jobbade hos Craft inne på Vasaloppsmässan. Alla gånger har det varit strålande solsken och jag kan knappt tänka mig att det kan vara annat än finväder just dessa dagar.

Såhär såg det ut på vägen upp när jag och Jessica tog en avstickare längs vägen och ville kolla utsikten från Vidablick i Rättvik:

Där bortanför trädtopparna ligger Siljan under ett vitt täcke och väntar på sommaren. Jag kan tänka mig att det är fin utsikt just härifrån då. Just nu är det mest bara vitt…

Vi åkte Tjejvasan i nummerlappar från SPP och blev filmade dels i spåret men också på vägen upp. Ni som ska åka Vasaloppet nästa helg; passa på att stanna till på deras peppstopp och få lite energi på vägen!

Jag hoppade till när jag lyssnade på P1 häromdagen. En forskare och professor i nationalekonomi som tittat på samband mellan sjukfrånvaro och typ av arbetsgivare sa att resultatet visar att ”de som har bättre hälsa och är mer ambitiösa hamnar i privat verksamhet”. Klippet finns att lyssna på här – 1 timme, 28 minuter och 50 sekunder in i programmet.

Hälsa på jobbet är hett och jag kan rekommendera att lyssna på nystartade podden Health for wealth om hållbar hälsa på jobbet. I det första avsnittet intervjuar man VD:n på Cygni – de är IT-bolaget som utsetts till Europas bästa arbetsplats och som gör saker och ting lite annorlunda. De har en intressant filosofi om att inte sätta budgetmål för konsultcheferna; ja inte så många mål alls faktiskt. VD:n menar att när man sätter mål så lockar man folk att bara jobba mot målen – vilket inte alltid är optimalt för företagets bästa.

I P1-programmet intervjuar man en kvinna som jobbar inom vården med erfarenhet från både offentlig och privat sektor. Hon menar att det är svårt att påverka sin situation som offentligt anställd – medan hon har en högre känsla av att äga sin tid på ett privat företag eftersom hon kan påverka mycket mer och har närmre till beslutsfattande chef.

Och så poängterar forskaren och nationalekonomen Mårten Palme återigen det där jag hoppar till på:

de som har bättre hälsa och är mer ambitiösa hamnar i privat verksamhet.

Och han menar att på så sätts förstärks ytterligare skillnaderna i sjukfrånvaro – den är mycket högre i offentlig verksamhet. Från studierna som gjorts menar han att det uppstår lokala kulturer och skillnader hur accepterat sjukfrånvaro är på jobbet.

Kvinnan som jobbar inom vården säger ”alla känner ansvar” och syftar på sin privata vårdgivare, och hon menar att därför vill man vara på jobbet – eftersom man som anställd är delaktig.

Just sammanhang, gemenskap och delaktighet är något som också Cygnis VD beskriver som etta av företagets strategier.

Jag har aldrig jobbat i offentlig verksamhet så jag vet inte hur det är. De flesta av mina arbeten och frilansuppdrag har varit på vinstdrivande företag – förutom ett. Och jag fascineras över hur företagskulturen var på det undantaget. Såklart fanns det budgetar och liknande, men det var som att det inte spelade någon roll om inte människor gjorde sitt jobb eller om jättemånga var sjukskrivna. Det fanns ingen som på riktigt ifrågasatte kostnader och ineffektivitet. Och jag tyckte att det var så himla märkligt – det förlamade ju hela verksamheten och skapade ett eländigt tillstånd hos personalen.

Det finns ungefär tusen olika tankar som väcks hos mig med just detta radioprogram som katalysator. Lyssna på programmet (som bara några minuter långt)! Vilka tankar väcks hos dig?