Träningsglädje

Jag hade planerat in vila idag så jag gick ut på en morgonpromenad imorse. Promenad alltså. Inte powerwalk.

Det kan vara skönt att bara promenera ibland utan att pressa på och gå snabbare och snabbare. I öronen hade jag som vanligt P1:s morgonsändningar och har därför full koll på Grekland och förskolevinster. Det hör sedan en ganska lång tid tillbaka till min morgonfavorit. På eftermiddagen mellan 16 och 18 är det P1:s eftermiddagssändningar som gäller. Full koll, åter igen.

Den mesta av träningsvärken i benen frÃ¥n i mÃ¥ndags har försvunnit och ersatts med träningsvärk i triceps frÃ¥n igÃ¥r. Det gör inte sÃ¥ mycket och kommer inte pÃ¥verka morgondagens intervallpass med 150 meter flacklöpning som mynnar ut i 150 meter backe…

Jag har precis tagit över stafettpinnen från Egoina på VårRusets Twitterkanal. På måndag går VårRuset i Göteborg av stapeln och det springer jag med ett gäng eminenta löpare.

Samtidigt som jag springer ska jag försöka twittra lite ocksÃ¥ – jag har redan tjuvstartat… i Stockholm tar ett annat gäng blogglöpare över. Marathon-Petra leder ett av gängen!

Det slÃ¥r mig ofta hur relativt dÃ¥lig jag är pÃ¥ att springa. Ofta skiter jag i det – det gör ingen större skillnad vare sig för mig eller världen om jag springer milen pÃ¥ 45 eller 60 minuter men det hade ju varit kul att vara snabb. Inte för att jag kan förklara kulheten i det egentligen – vad är det som är sÃ¥ otroligt världsroligt att kapa ett PB med sÃ¥ smÃ¥ marginaler som nÃ¥gon minut eller nÃ¥gra sekunder? PÃ¥ det stora hela lÃ¥ter det rätt trivialt.

Idag var det slitigt att springa. Jag sprang 5 km varav 3 km bestod av fartlek pÃ¥ slingan pÃ¥ Galgberget. Jag fartlekte mig uppför backarna vilket orsakade enorm syreskuld knappa halvminuten efter det att jag kommit upp för backen. Jag fartlekte mig fram pÃ¥ nÃ¥gra raksträckor och det kändes lyxigt eftersom det inte var mjölksyrajobbigt – men ändÃ¥ flÃ¥sjobbigt. När jag vilade mellan fartlekarna hamnade jag i mitt vanliga joggtempo vilket gjorde att det pÃ¥ det stora hela kändes väldigt jobbigt eftersom det aldrig blev nÃ¥gon ”riktig” vila (fast ibland fuskade jag och gick, det ska jag erkänna). Rätt ofta kändes det som att jag sprang superlÃ¥ngsamt.

Att springa i trappor gick bättre, vilket är lustigt eftersom det borde vara jobbigare. Jag betade av 5 trappintervaller varav de 3 första bestod av 150 trappsteg och de 2 sista av 60 steg.

När jag kom hem hade månadens utmaning krystalliserats sig i både mitt och Grabbens huvud. Jag ska ägna maj månad att bli snabbare. Jag ska utmana den löpartalang som inte visats sig hittills!

Utmaningen slår 2 flugor i en smäll. Det är inte världsviktigt för mig att vara snabb men det hade varit kul. Så jag gör det för kulhetens skull och för att undersöka om det är så jäkla mycket roligare att vara marginellt snabbare. Men en stor bidragande faktor till utmaningen är att högintensiv träning är jäkligt bra träning. Och jag gillar jäkligt bra träning.

Maj kommer således att bestå av en massa fartlekande och intervallande, backlöpande och trapptrippande. I början av juni tar jag min examen. Då ska jag slå nytt PB på min indexrunda. Den springer jag just nu på drygt 18 minuter.