Träningsglädje

Jag har till och från lite ont i min högra hälsena och det är väldigt ironiskt att ontet inte kommer från löpningen. Det började för något halvår sedan när jag körde bil mellan Stockholm och Halmstad. Vid flertalet tillfällen (typ alla?) fick jag så jäkla ont efter 30 mil. Jag körde bil i träningsskor och även om de var mjuka så tryckte hälpartiet mot  min hälsena när jag hade foten på gaspedalen. Ja, ni hör ju hur fånigt det låter!

Det onda gick över sÃ¥ fort jag slutade köra bil sÃ¥ jag tänkte inte mer pÃ¥ det – tills jag hade pÃ¥ mig ett par löparskor som kändes supersköna, men som min hälsena tydligen inte gillade. Jag fick ont i hälsenan fastän jag satt pÃ¥ café och drack latte!

Idag får jag ont i hälsenan ibland när jag tränar och springer. Det är ingen konstant smärta utan något som känns i vissa steg. Men jag tror inte det beror på träningen utan på att skorna ibland trycker på ett speciellt område ganska högt upp på hälsenan. Jag får inte ont av mina tygskor och när jag jämför skorna så konstaterar jag att tygskorna sitter betydligt lägre på hälen.

Hur detta ska sluta vet jag inte, men jag borde onekligen ta reda pÃ¥ det. Eftersom jag tidigare skrivit att jag nästan aldrig varit skadad sÃ¥ är det är ironiskt att jag har fysiskt ont av nÃ¥got som inte har sitt ursprung i träningen…

När jag vaknade på midsommarafton hade hela världen sprungit sina långpass kändes det som. Solen stod som högst på himlen när jag åt min jordgubbsfrukost och jag visste knappt vad jag skulle göra av min träningsdag. Som en snilleblixt från klarblå himmel kom vi på det: vi skulle springa till midsommarfesten!

Snabbt packade vi ner vår midsommarmat och midsommarkläder i en väska för ett annat sällskap att hämta upp hos oss och transportera vidare. Sedan fyllde jag min sprillans nya Camelbak med vatten, några tior och gav mig iväg. Grabben, som sprang hemifrån lite senare, skulle komma ifatt mig på sluttampen.

Solen strÃ¥lade och vinden rufsade mig tidvis i hÃ¥ret. Jag mötte en gubbe med hund som sa att det var alldeles för varmt och jag antog att han syftade pÃ¥ att springa. Jag sprang förbi midsommarfester och hörde smÃ¥ grodorna. Jag sprang förbi campingplatser med förfriskade ungdomar pÃ¥ vingliga cyklar och blev omkörd av bilar som tutade, vevade ner fönstrena och skrek nÃ¥got om springa (jag fick aldrig riktigt klart för mig vad de ville). Jag sprang förbi skrattande sällskap med blommiga klänningar, kransar pÃ¥ huvudet och jordgubbstÃ¥rtor i famnen. Det slog mig att midsommar – likt julafton – mÃ¥ste vara en dag där utanförskapet är som allra tydligast.

Jag sippade pÃ¥ mitt vatten och var först lite irriterad över att det inte alls gick bra att springa (idag heller). Jag kände redan frÃ¥n början att det skulle bli tungt att springa hela vägen. Jag slog undan de negativa tankarna och talade mig själv till rätta: jag gör det här för att det är roligt, för att det är skönt och härligt. Och sÃ¥ passade jag pÃ¥ att njuta av min halvmara istället. Njuta av solen som gassade, av att vara ute och röra pÃ¥ mig, och av grönskan och havet runt omkring. Och det spelade ingen roll om jag gick eller sprang, för framÃ¥t kom jag – och njöt av det gjorde jag!

Jag och Grabben firade in midsommardygnet pÃ¥ nyöppnade Zigges garage i Halmstad. Det är synd att ett sÃ¥dant bra ställe har ett sÃ¥ pass svennigt namn. Jag vet inte vem Zigges är men takterrassen är grym. Typ som i NYC men drygt 25 vÃ¥ningar lägre…

Vi drack cava och rosé och Ã¥t tapas. Och pratade löpning, löpning och mera löpning. Och sÃ¥ lite Portugal (som i löparträningskretsar är synonymt med löpning). SÃ¥ nu vet ni vad jag och Grabben pratar om när vi ses…