Grabben undrar hur jag kan sova så länge. Det är inte så svårt, svarar jag. Det är ju bara att blunda. Efter en gårdagskväll med mer kolhydrater än vanligt så blundade jag till klockan nästan var 2 i eftermiddags.
Igår kväll åt jag lite smågodis och en pastamiddag framför 3 hyrfilmer. Jag kände direkt efteråt att magen stod ut som om den var gravid. Under natten kallsvettades jag pastavatten ur porerna och hela jag hade en kvav odör av pasta, sådär som det luktar i en ångbastu.
Fram på småtimmarna tyckte jag mig höra mystiska ljud i lägenheten så jag var tvungen att gå upp och kolla om det stod någon i hallen. Man kan lugnt säga att jag har mått bättre.
När jag klev upp fram pÃ¥ eftermiddagen stod hÃ¥ret pÃ¥ ända men jag gick till gymmet. Cyklade en timme och avslutade mitt medlemsskap pÃ¥ gymmet Form rent formellt. Det är lite synd – sÃ¥här i efterhand kan jag säga att Form FriskvÃ¥rd är det bästa gym jag nÃ¥gonsin tränat pÃ¥! Stora omklädningsrum, bra kommunikation frÃ¥n personalen och en lyhördhet som alla gym borde ta efter. VÃ¥rens passnyhet TRX har varit sÃ¥ pass populär att ”alla inte fÃ¥tt plats pÃ¥ klasserna” – därför har man satt in mÃ¥nga extrapass med mÃ¥lsättningen att alla ska fÃ¥ en chans att testa TRX. Tänk om SATS skulle tänka likadant istället för att ha upp till 40, 50 eller 70 människor pÃ¥ kö till ett pass.
När jag kom hem bytte jag om till löparkläder och stack ut lagom tills dess att hantverkarna jobbat klart för dagen. Eftermiddagen byttes sakteliga ut mot kväll och någonstans i den där gråzonen när man inte vet vad som är ljust och vad som är mörkt befann jag mig mellan några åkrar och älskade livet. Trippade fram med ultrasteg som på bästa sätt ska ta mig så långt som möjligt med minimalt med energi för att orka så länge det bara går och knöt näven i en segergest trots att jag inte var i närheten av mål. Jag tittade upp mot evigheten och kände att allt var fantastiskt underbart på min lilla asfaltsväg som var överblåst med snö. Just då fanns ingenting men ändå allt. Men underbart är kort.
När jag svängde upp mot villaområdet i Kärleken piskade vinden min axel sådär öm som den var för några år sedan. Allt blev med ens mycket påtagligt. Vägbelysningen och husen längs med vägen gjorde att verkligheten kom ikapp. Jag var kall. Snön gjorde stegen långsamma och tunga och jag ville hem.
Nu såhär efteråt minns jag inte det jobbiga. Jag minns bara det fantastiska. Och det är väl därför jag fortsätter. Därför jag jagar utmaningar. För det är där ute, mellan allt det jobbiga, som de häftigaste upplevelserna går att hitta.
