Jag gjorde för dÃ¥lig research inför min backlöpning frÃ¥n Björnänge (E14) upp till Copperhill. Det är nästan 1 mil om man springer först ner – sedan upp. Den informationen hamnade i en glömsk tankecell för att bara springa upp – sÃ¥ som jag precis gjort – var ju inte sÃ¥ himla lÃ¥ngt. Bara drygt 4.5 km. Men lägg pÃ¥ enorm snöblÃ¥st och tidvis rätt rejäl lutning och det var jobbigt ändÃ¥.
NÃ¥gon ville ha en siffra över lutning pÃ¥ ”min” backe och jag är lite osäker. Copperhill ligger hursomhelst 730 möh och jag började vid drygt 400 möh.
Till min rätt stora lättnad var det aldrig i benen det var jobbigt. Det var i lungorna som begränsningen satt. Flåset. Det har jag inte jobbat på särskilt mycket den senaste tiden så att det var jobbigt känns okej. Jag upplever flåset som något jag snabbt kan träna upp. Det hade varit värre om benen dog därute i snöstormen. För ben har jag tränat.
Nu ska vi fortsätta kvällen nere pÃ¥ byn, jag är hur hungrig som helst! Vi har ägnat hela dagen Ã¥t att Ã¥ka bil sÃ¥ det var skönt att fÃ¥ sträcka pÃ¥ benen lite. Visserligen kändes det inte alltför inbjudande att sticka ut och springa eftersom vinden viner utanför hotellknuten men samtidigt är det just det som gör det hela lite roligare. Att det blÃ¥ste var inte sÃ¥ himla farligt trots allt – det är bara drygt -4 grader. Att springa mitt i en snöblÃ¥ststorm är att springa i en typ av bubbla.
