Nyårslöfte

Det är lite mer än 5 månader kvar till årsskiftet, men jag har redan deklarerat ett nyårslöfte. 2012 ska bli året då jag cyklar. Efter att ha sett Erika trilla djupare och djupare i cykelhålet har jag bestämt mig. Jag vill också cykla och ha roligt. Dessutom måste jag hitta på ett vettigt alternativ till löpningen. Jag kan inte komma på något bra att träna imorgon, förutom just löpning, och det har jag tränat lite för många dagar i rad för att det egentligen ska vara förnuftigt. Varierad träning är trots allt den bästa träningen. Eller om det var den som blir av, men jag är nog ett steg ovanför i den trappan.

Cykeln har jag, så den mest grundläggande förutsättningen är fixad. Nu gäller det bara att cykla lite också. Emil påminde mig om att jag inte tränar lika mycket spinning längre och visst är skillnaden markant mot för några år sedan då jag inte gjorde annat än tränade spinning. Jag hoppas kunna öva på lite cykling inför mitt nyårslöfte, och sedan när det blir kallt och ska jag bli en spinningist igen. Om några månader får ni gärna påminna mig om allt detta. Det finns en liten risk att jag glömmer.

Idag är det i allra högsta grad sommar av den allra svenskaste sorten och det är långt till höst och kyla. Jag har badat i vågor och druckit bubbelvatten på Bettans Bar medan solen sken på alla som laddade med filtar och grillning inför kvällen i sanddynorna i Tylösand.

Training Camp

Träningsglädje Training Camp 5 bjöd på ett välbalanserat träningspass om jag får säga det själv. 20 minuter intensiv träning innehållandes intervaller och styrketräning på en tom och brännande tartanbana. Inget vatten så långt ögat nådde. Bara värme och svett och gräs som fastnade på armar och ben när jag kastade mig ner för att göra plankor. Och pusta ut.

Pulshöga pass är mumma för själen. Endorfinerna som sprider sig förnöjt i armar och ben bjuder på rus och motivation inför framtiden. Jag vill mer och jag vill se resultat. Jag vill känna den här känslan igen och det snart. Fast först skulle jag verkligen vilja bada.

20110727-021000.jpg

Oups

Idag kom första bakslaget. Jag har precis ätit godis till 127 timmar. Ni som gillar den filmen kommer förmodligen också att gilla Touching the void. Det var en av mina favoritfilmer för ett gäng år sedan och när jag hyrde ett rum i ett hus i Toronto som för övrigt var fullt med en massa studenter så hade jag en gigantisk Touching the voidaffisch minns jag. Det där känns väldigt avlägset nu, men 127 timmar fick mig att minnas.

Då åt jag inte så mycket godis, fast väldigt mycket glass. Low fat och low-kcalglassen med körsbärssmak var favoriten. Det finns en himla massa roliga glassorter i Kanada. Glass åt jag idag med, så där knöt jag ihop den röda tråden i det här blogginlägget. Jag åt godis idag också – och med det så trillade jag av banan för första gången på 10 dagar.

Det är inte så farligt egentligen, mer än att jag konstaterar att det är svårt att sluta äta godis i rätt tid. Jag slutar precis när jag börjat må illa. Det behöver inte vara någon jättemängd, det var det till exempel inte idag, men jag slutar i alla fall inte förrän efter den där godisbiten som är 1 för mycket. Dumt va! Gissningsvis kommer det dröja något kvartal innan jag plockar ihop nästa godispåse, och med tanke på den frekvensen känns godisätandet både kontrollerat och okej. Imorgon är det avgiftning som gäller. Business as usual alltså.

Såhär har min mindre optimala matdag sett ut. Förmodligen rätt okej om man var en vanlig person (vad gäller kalorier, inte något annat). Ja, med undantag för frukosten då som inte var så frukostig.

………………..

Frukost:

Chorizo

Mozzarella

Gurkskivor med Philadelphia på

………………..

(Vid tidpunkten för) Lunch:

Italiensk glass

………………..

Middag:

Grillat kött och grekisk sallad, 1 öl och 2 glas vin

Godis

………………..

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!