Segerns sötma – och den beska smaken av mjölksyra. Så kan man sammanfatta dagens 10km längdåkning på lunchen. Ett alternativ hade kunnat vara personbästa med 10 minuter. När man springer kan man också bli dödstrött och vilja lägga sig ner och pausa kampen ett tag. I längdskidåkning växlar jag mellan längtan efter pausknappen och viljan att trycka hårdare på gasen mest hela tiden. I ena sekunden är jag jättepigg. I andra sjukt trött.
Spåren i Björnen visade sig från sin bästa sida och bjöd på solsken och tystnad. Här och var åkte jag förbi några frilufsare, och ibland blev jag omåkt av skidlöpare från Siljans skidklubb eller vad det nu stod på deras jackor. I uppförsbackarna utmanade jag mig själv genom att inte få torka bort snoret från näsan innan jag kommit över kröken. Nej, jag tänkte faktiskt inte varna känsliga läsare innan jag skrev det där. Jag är säker på att jag inte är den enda som tycker att näsan rinner på ett alldeles oförklarligt sätt när jag åker skidor eller springer på vintern. But why?
Vid 7km fick jag en dipp och tog det lite lugnt. Här har jag fortfarande någon minut att hämta hem relativt enkelt. När milspåret gick samman med 5-kilometersspåret efter 8km fick jag målvittring och körde på. I mål visade klockan långt mycket mindre än jag trodde. Det var först då jag kände den beska smaken av gammal mjölksyra i munnen. Och iskalla tår utan känsel i pjäxorna. Men segerns sötma är större. Nu såhär en timme efteråt är det mest smaken av nygräddad kanelbulle och en stark cappuccino på Grädda Åre som kittlar smaklökarna – och den där klumpen av ansträngdhet kommer ligga kvar i halsen ett tag till.
