Träningsglädje

Jag mådde bra hela dagen efter loppet i lördags och även igår förmiddag men sedan stod jag ute vid Mångsbodarna och Evertsberg och vid mål och hurrade i timmar och det gjorde mig sjuk. På vägen hem satt jag med 22 graders värme på fläkten och värme i sätet och vantar och tyckte ändå att det var lite kallt. Det var förmodligen resultatet av utsatt immunförsvar sedan Tjejvasan, kalla fötter och väldigt mycket sol på näsan. För även gårdagen var strålande vacker och bjöd på fina resultat. Viktor skidade in på 5.46 och Grabben på 7.11 och bjöd på målgest á la Lind och Ferry.

Jag och Åsa hade fullt upp hela dagen med att fixa frukost till killarna ungefär hur tidigt som helst och sedan ansluta till en ringlande bilkö mot Vasaloppsstarten. Sedan hem och packa ihop och ut pÃ¥ Vasaloppsvägen för att hinna se dem sÃ¥ mÃ¥nga gÃ¥nger som möjligt. Det blev en del väntan – men ocksÃ¥ möjlighet att uppleva vilket fantastiskt arrangemang Vasaloppsveckan är. De flesta Ã¥kare vi kikade pÃ¥ sÃ¥g ut att ha det roligt och allt flöt pÃ¥ sÃ¥ himla smidigt. Vasaloppsorganisationen har verkligen tänkt till vad gäller bÃ¥de tävlanden och supporters. MÃ¥nga funktionärer gör att det aldrig uppstÃ¥r tveksamheter och diverse sms-tjänster, wifi hotspots, egna radiokanaler, appar och en massa andra grejer underlättar för alla. Det är häftigt hur ett litet samhälle i Dalarna kan sadla om och erbjuda ett smidigt och superbt event för sÃ¥ mÃ¥nga tusentals personer! Det som ligger pÃ¥ minussidan är den spÃ¥rkvalitet som blir efter tusentals Ã¥kare – när alla ännu inte passerat. Hur man ska fÃ¥ till ”rättvisa” förhÃ¥llanden för alla vet jag inte.

En av gårdagens häftigaste upplevelser var att se en tjej som åkte Ungdomsvasan staka i sitski på målrakan. Vilken bedrift! Hon intervjuades efter målgång och sa att hennes förebild var Anders Olsson som med sin envishet och sitt utövande är ett tydligt bevis på att han gör så mycket för så många. Jag är en s u c k e r för alla dem som kämpar med förutsättningarna emot sig och tycker att de är fantastiska hjältar. Just därför är jag också övertygad om att alla kan.

Jag bÃ¥de startade och gick i mÃ¥l pÃ¥ Tjejvasan 2012. Till slut. Halskänningarna satt i hela dagen igÃ¥r och jag bestämde mig för att om det inte kändes i halsen pÃ¥ morgonen sÃ¥ skulle jag köra. Annars skulle jag avstÃ¥. Under kvällen läste jag om hur en av de jag följer pÃ¥ Instagram berättade hur hans 3 Ã¥r gamla son fÃ¥tt ”meningitis” (nÃ¥gon typ av hjärnhinneinflammation om jag förstÃ¥tt det rätt) och hur han förlorat talförmÃ¥ga och synen och drabbas av ”seizures” – men att han fortfarande var den lilla kille som han var innan det hände och hur han fortfarande hade kvar sin humor och personlighet. Annie skrev till mig under kvällen ”det finns mÃ¥nga lopp men bara en Sara” och det har hon sÃ¥ jäkla rätt i.

Vi vallade skidor till över midnatt. Att det skulle bli klister var det aldrig något snack om men det där med glidvalla är ju också en hel vetenskap. Den har jag inte gett mig in på ännu (jag har typ aldrig glidvallat förrän i vintras) men Viktor gjorde ett riktigt bra jobb och lade på olika lager med grafit och grejer. Stort tack!

Imorse ringde klockan strax före 7 och vi laddade med gröt och jordnötssmör – en specialare á la Åsa. För säkerhets skull lade jag till lite Skyr och använde blÃ¥bärssoppa istället för mjölk. Ett ägg senare och jag ställdes inför nästa beslut: vad ska jag ha pÃ¥ mig?

Vasaloppet är Crafts arena – jag har nog aldrig sett ett varumärke sÃ¥ överlägset pÃ¥ utövare. Jag körde ocksÃ¥ min Craftjacka (vilket egentligen är en löparjacka) över en kortärmad underställströja och dubbla löpartights frÃ¥n Nike. Färdigklädd och klar var det bara att Ã¥ka ner och ställa sig i startledet. Jag är rookie pÃ¥ det här med skidtävlingar men fattade att man skulle in i startledet tidigt och lägga ut sina skidor. Sedan var det helt plötsligt dags för start. Pang och iväg och jäklar var mycket folk det var!

Första kilometrarna handlade om att överleva. Det var stop and go i spåret och någon trillade till höger medan en annan krockade till vänster. Eftersom jag startade så hade jag inte ont i halsen men jag kände mig matt och orkeslös och tyckte det var fruktansvärt jobbigt fram till Hökberg. Så pass att jag ringde Grabben och undrade hur jag skulle göra. Fortsätta (med förhoppning om att se mer utförsbackar än uppför) eller kasta in handduken eftersom dagsformen inte gjorde mig rättvisa. Grabben sa att jag åkte bra och efter en koll på klockan så visade det sig att det stämde. Känslan av evighetslångsam som jag upplevde var helt fel!

Jag bestämde mig för att åka vidare till nästa kontroll men också att jag skulle ta det lugnt. Jag blev hela tiden omåkt men hade övergett alla tankar på att ta rygg på någon. Jag fokuserade på att åka i min fart och att inte ligga för högt i puls eftersom det var när jag försökte ta i som jag kände mig orkeslös. Jag hade snön och vallan på min sida. Årets lopp var snabbt och jag hade okej spår att åka i hela vägen. De var långt ifrån perfekta och ibland sönderplogade i nedförsbackarna men jag höll mig på min kant längst ut i höger så att jag inte stördes eller blev störd. I stort sett alla andra låg i vänsterspåren.

Jag åkte utan klocka och tycker att det är rätt behagligt att inte bli störd, eller stressad, av tider som jämförs med känslan i kroppen. Jag passerade kilometer efter kilometer och i nästa kontroll ropades mitt namn ut i högtalarna och precis så trillade jag på en isfläck precis innan vätskestationen. Det blev min enda vurpa under loppet och jag lyckades parera en del andra som trillade i mitt spår.

När jag sÃ¥g 15-kilometersskylten spred sig en skön känsla i kroppen och när jag sÃ¥g skylten som sa att det bara var 9km kvar blev känslan större. Det kändes segt och lite lÃ¥ngt pÃ¥ slutet men en dextrosol pÃ¥ Ica-stationen nÃ¥gra kilometer frÃ¥n mÃ¥l funkade som en bra quickfix för att orka hela vägen. Jag visste att känslan i kroppen kunde slÃ¥ om till enorm trötthet och Ã¥kte ”försiktigt” i stort sett hela vägen. Att ha min Camelbak med varm saft funkade grymt bra och jag kunde fylla pÃ¥ med vätska och energi när helst jag ville.

Hejaropen utmed banan var bäst nÃ¥gonstans ute i skogen i mitten av loppet där man samlats för att grilla korv och heja pÃ¥. Upploppsrakan var full med folk men utan vare sig applÃ¥der, hejarop eller musik. Att fÃ¥ den lilla knixen med svag utförslöpa in i mÃ¥l var en skön känsla och jag gick i mÃ¥l som eliten – stakandes – fast nÃ¥gra timmar senare…

Jag hade nÃ¥gra olika mÃ¥l inför loppet. Om jag gick under 3h skulle jag vara supersupernöjd. Under 3.15 nöjd och under 3.30 sÃ¥ skulle det vara ok. När jag stakade över mÃ¥llinjen visade klockan 2.56.55 och det är jag otroligt nöjd med. Ett snabbt före tillsammans med riktigt bra skidor och att jag stod i en bra startgrupp som gav mig helt okej spÃ¥r att Ã¥ka i möjliggjorde min tid. Att jag kände mig svag och orkeslös gjorde att jag Ã¥kte pÃ¥ halvfart och det hade därför varit kul att se vad tiden blivit om jag kunde ge allt. Fast sÃ¥ särskilt mÃ¥nga tankar tänker jag inte tillägna den analysen. Känslan av att ha gÃ¥tt i mÃ¥l är grym – tack Grabben för att jag inte bröt!

Dagen till ära bjöd Dalarna pÃ¥ strÃ¥lande sol och en tydlig känsla av vÃ¥r. I samband med att jag gick i mÃ¥l pÃ¥ Tjejvasan blev det vÃ¥r ocksÃ¥ i min egen värld och jag ser fram emot allt vad det innebär! PÃ¥ mÃ¥ndag inleder jag ett nytt projekt fast först ska vi supportera killarna pÃ¥ Öppet SpÃ¥r. Det blir fasligt tidigt imorgon bitti med andra ord…

Viktor vallar

Lite lätt nervös före start

Precis vid start

Strax före mål

Sjukt nöjda! Ser ni våren!?!

Hur är det möjligt att somna frisk och vakna med en oroväckande känsla i halsen? Det är väl när man sover som kroppen vilar och läker? Jag är inte alls nöjd med den här utvecklingen och jag undrar lite om kroppen faktiskt bara skämtar med mig lite. Jag har inte varit sjuk pÃ¥ Ã¥ratal! Jag pÃ¥pekade det häromdagen och det fÃ¥r jag betala för nu. Jäkla skit. Om jag nu är sjuk det vill säga…

Kroppen har 21 timmar pÃ¥ sig för uppryckning. Bilen norrut gÃ¥r om 4. Jag har packat ryggsäck med allt jag behöver inklusive blÃ¥bärsdryck som jag fÃ¥tt frÃ¥n Proviva. Samma dryck som tidigare – men i ”to go”-flaska. Jag har ocksÃ¥ packat min Camelbak som jag köpte i NYC förra Ã¥ret. I den ska jag ha mormors saft under loppet. Varm! Jonna har listat fler Tjejvasatips, bland annat hur man kan disponera krafterna under loppet.

En sak är säker: the story continues!