Träningsglädje

Jag tänkte att den här dagen bara har börjat – men ser att klockan redan är kvart över 3. Och jag har inte ens tagit sovmorgon. Vad hände, kan man ju tänka. Men jag vet precis vad som hände: brunch!

En hel hög vänner samlades kring mitt köksbord några timmar för att käka och umgås innan alla skulle vidare på sitt. Himla härligt. Jag hade först tänkt att jag skulle baka och greja men ärligt – orka – så jag köpte hem lite grejer och la upp på fat. På en tallrik låg rökt lax och manchesallad. På en annan serrano (sanchez) och ruccola. På en tredje halloumi, bacon och paprika. Och så fanns det några fler tallrikar med andra grejer. Det mesta jag gjorde själv var juicen som jag pressade i två blandningar. I en flaska klassisk apelsinjuice med lite citron och i en annan en blandning på kiwi, äpple och citron.

Resten av eftermiddagen tänkte jag njuta av lugnet innan vi bränner av ännu en vecka som är fullspäckad med grejer. Det är kul när det händer massor – men skönt med ett par andningshål här och där. Håll i er så kör vi!

Efter lite för mycket talk with no action så hände det äntligen. Cykelpremiär! Jag var himla nervös innan och visste knappt vad som var broms och växel men när vi väl rullade iväg så var det fantastiskt härligt. KarinTri som varit en av de snabbaste tjejerna runt Vättern och som cyklar galet mycket och galet snabbt tog mig 10 mil runt Färingsö. Fast att det skulle bli så långt visste jag inte innan vi började cykla – då hade jag nog aldrig kommit iväg. Ett 10-milapass var ju tänkt att ligga rätt sent i min cykelträning inför Siljan Runt, inte på första träningen. Å andra sidan är Siljan Runt jäkligt snart så det var ju lika bra att ha det längsta passet överstökat.

Som sig bör stannade vi här och där för lite fika och energipåfyllning i solen. Jag vet inte riktigt var vi var någonstans men ett fik, en ICA och en bensinmack hann vi stanna till på. Och så solade jag lite i en busskur i Björkvik medan Karin körde runt på en loop i sin egen fart (för att inte somna på cykeln*).

Första 5-7 milen var en relativt enkel match. Jag kände mig pigg och glad. Livet var härligt och när solen tittade fram var det extra bra. Vi grejade lite med sadeln på min cykel: sänkte och flyttade fram, för att jag skulle få en så bra position som möjligt. Jag måste skaffa en ny sadel – originalsadeln har råkat ut för missöde vid en vurpa och den som är på just nu är jag inte alls kompis med. Dessutom är den svart. Svarta var inte mina strumpor i alla fall, vilket kändes bra. Kanske såg det ut som jag hade cyklat fler än typ 10 pass i mitt liv, tänkte jag någon gång längs vägen.

De sista 3 milen gick segare. Jag tappade energi. Benen hade inte rätta knycken. Karin seglade ifrån mig varje gång det lutade lite – trots att hon på ett fantastiskt sätt anpassade sig till min fart och praktiskt taget drog mig runt hela Färingsö. Jag började känna mig trött i ryggen och märkte hur det kändes extra mycket varje gång jag tryckte till lite. Sätes- och höftstretchen efteråt var välbehövlig!

Med lite fler pass inför Siljan Runt så kommer jag inte vara särskilt orolig på race day. Det vore fint om jag kom ut 5 gånger till. Kristi flygarehelgen hade kunnat vara ett riktigt bra tillfälle – om cykeln bara fick plats i bilen så att jag kunde ta med den till Halmstad. Enligt de som försökt så går cykeln in i en Mini Cooper cab om man tar av båda hjulen, men det känns som rätt mycket överkurs. Jag får satsa på kvällar – och den helg som är kvar som jag är i Stockholm, istället.

*internskämt