Träningsglädje

Det blev inte 18 mil. Det blev typ 14. Jag har försökt mäta ut sträckan på Gmap men vissa vägar har fallit i glömska. Jag hade fint sällskap under 8-9 mil i form av Jennie som på sin snygga Specialized ledde vägen. Jag höll sikte på hennes bakhjul men hann se rätt mycket hav och åkrar också. Det är kul att cykla landsväg. Har jag sagt det förut?

Eller, det var inte kul hela vägen. Redan när jag tog de första tramptagen kände jag i benen att de inte var på hugget. Det kändes segt och obekvämt. Inte min cykeldag idag om man säger så. Jag bestämde mig för att ta det lugnt och förvarnade mitt cykelsällskap som väntade på mig strax efter Falkenberg.

Jag gissade att sträckan Halmstad – Falkenberg var dryga 3 mil för det har jag sett pÃ¥ en skylt men det är nog om man Ã¥ker vägen via Wapnö ut frÃ¥n Halmstad. Jag valde Ginstleden och Ã¥kte förbi Steninge och allt det där. Efter Ugglarp valde jag att Ã¥ka gamla E6:an men hamnade pÃ¥ en cykelväg som var ungefär lika rak och lÃ¥ng och trÃ¥kig som man kan tänka sig. Den sträckan visade sig bli typ 5.

Efter Falkenberg satte jag ilskan i halsen och skrek ut nÃ¥gra väl valda svordomar när jag mötte märkliga människor pÃ¥ cykelbanan. Ett sällskap hade cyklande barn som var all over the place trots att de sÃ¥g att jag kom och jag undrade muttrande om de ville att de skulle smälla? Precis efter det cyklade 3 personer i bredd och ingen ville flytta pÃ¥ sig trots att jag hojtade och de kollade bakÃ¥t. Och nÃ¥gra hundra meter senare mötte jag 2 stavgÃ¥ngare som trots raksträcka inte sÃ¥g att jag kom förrän i allra sista sekund – dÃ¥ hade jag redan tvärbromsat. Att cykla pÃ¥ cykelbanor är med andra ord en mycket dÃ¥lig idé. Är att cykla pÃ¥ vägen bättre? Jag vet inte. Finns det cykelbanor ska man ju cykla där men det ”gÃ¥r” ju faktiskt inte.

När vi stannade för fika hade jag cyklat ungefär 10 mil och kände mig helt okej i kropp och ben. På café Bara Vara köpte jag sockerdricka från förr och en kladdkaka. Semester för mig är att träna och(!) fika. Jag gillar upplevelser och mat ingår definitivt i min definition av det. Upplevelsemat kan vara salladskonstverk eller fikabröd och kladdkaka, allra helst om det är hembakt. Godis och fulfika gör sig icke besvär.

En stund efter fikat checkade mina ben ut. Jag var trött. Jag och Åsa konstaterade när vi cyklade i söndags att det inte kändes ett dugg bra att cykla efter energistopp. Det känns som om kroppen sysslar med annat än att cykla. Den bearbetar liksom maten. Lite sÃ¥ var det nu med…

Jag tänkte sluta cykla i Åsa men hängde i ända till Kungsbacka. Där sade jag hej dÃ¥ till Jennie som körde sista biten in till Göteborg. Själv satte jag mig pÃ¥ en innergÃ¥rd med en latte och märkte att min högerhand var lite knepig. Den var i princip oanvändbar. Ringfinger och lillfinger buktade konstigt och jag kunde inte sträcka pÃ¥ dem. Lillfingret pekade (och gör fortfarande) snett Ã¥t sidan och jag kunde inte (kan fortfarande inte) röra den Ã¥t sidan med muskelkraft. Jag har ingen finmotorik i halva handen och ingen kraft alls. Mycket märkligt. Fast – jag känner igen känslan lite, frÃ¥n Siljan Runt. Enligt Twitter beror det pÃ¥ tryck pÃ¥ ulnarisnerven – styrlinda med gel kan hjälpa. Tack twittrare!

På det stora hela är jag mycket nöjd med min cykeltur. Jag var trött redan innan jag började men slog ändå distansrekord. Jag är nöjd med att jag stannade i Kungsbacka. Man ska sluta när man har som roligast.

Jennie!

Café Bara Vara

Sista pitstoppet på en innergård i Kungsbacka

Cykeln fick skjuts hem – pÃ¥ ett släp

…och sÃ¥här pekar mina fingrar

För nästan precis ett år sedan avgav jag ett nyårslöfte för 2012. Jag skulle cykla mer. Och vet ni vad jag gör precis just nu? Cyklar! Jag är så glad att jag jag infriat cykellöftet och löftet om att ha roligt på tisdagar!

Det här inlägget är tidsinställt och jag är nu någonstans mellan Halmstad och Göteborg. Jag trodde den sträckan var typ 13 mil men det gällde tydligen enbart om man åker E6:an. Enligt Therese, som nyss cyklat samma sträcka, är det typ 18 mil och jag vill inte missa alla fina ställen så jag tänker inte ta någon genväg.

Minns ni den gÃ¥ngen för nÃ¥gra veckor sedan dÃ¥ jag och KarinTri cyklade pÃ¥ Ekerö och det regnade typ hela tiden? Jag hade kameran med mig och den tog in vatten sÃ¥ jag kunde typ använda displayen som vattenpass. Till slut var min kamera sÃ¥ vattenskadad att den dog. Karin tipsade mig om att lägga kameran i en pÃ¥se med ris ett tag – och vet ni, nu funkar kameran! Det gÃ¥r alltsÃ¥ att pÃ¥ ett enkelt sätt reparera en fuktskadad kamera eller fuktskadad mobiltelefon med hjälp av en pÃ¥se ris! Min lÃ¥g i rispÃ¥sen i 10 dagar ungefär och nu är allt vatten i displayen borta. ÅterstÃ¥r att se om den tar fina bilder…

Nedan ser ni bland annat vilket fantastiskt konstverk till vegetarisk pita jag Ã¥t pÃ¥ Rosenhill pÃ¥ Ekerö den där regniga dagen! Och hur kallt det faktiskt var…

KarinTri – med mer än 600 cykelmil i benen i Ã¥r!

Kolla konstverket!

Kallt!

Tisdag. Våfflor och intervaller. Åska från sängen och sol på banan. 12 * 400 meter fördelade på 4 block. 3 varv i varje. Mentalt enkelt. För att göra det mer spännande på tartanbanan delade vi upp de 4 blocken på 4 olika startpunkter. På så sätt kom vi hela banan runt. Fast det gjorde vi ju 12 gånger i alla fall.

Det känns skönt i kroppen efter intervaller. Lugnt liksom. Som efter en storm. Samtidigt känns det som att den jobbar massor med allt det som nyss har hänt. Som en myrstack.

På väg hem passerade vi Glassbo Våffelstuga och stannade till för 7 sorters kakor och en våffla i trädgården. Semester!