Träningsglädje

Jag tror att det finns en mening med det mesta som händer oss. PÃ¥ ett eller annat sätt. Som idag. Jag var pÃ¥ Sportlife 75 minuter innan min klass skulle börja och visste inte riktigt vad jag skulle göra av tiden. Jag ringde nÃ¥gra samtal. Jag började äta en banan. Jag tänkte jag skulle lyssna igenom min musik. Men… var fan var min skiva? J.ä.v.l.a.r! Den lÃ¥g inte i väskan! Paniken bredde lÃ¥ngsamt ut sig som en tung blöt filt. Jag fick tag pÃ¥ en taxi fort som tusan och undrade tyst om jag skulle hinna frÃ¥n Östermalm till Kungsholmen för att hämta mina skivor som lÃ¥g i mitt datorfodral och tillbaka till Östermalm igen pÃ¥ typ 30-40 minuter. DÃ¥ skulle jag fortfarande ha 15 minuters marginal till klassen! Taxichaffisen var lugn och sansad. Vi pratade cykel och han körde prickfritt. Jag var tillbaka pÃ¥ Östermalm pÃ¥ 32 minuter och 450 spänn senare och hade inte ens andan i halsen. Det fanns ett skäl, bestämt av nÃ¥gon eller nÃ¥got, till varför jag var pÃ¥ gymmet sÃ¥ lÃ¥ng tid innan min klass. Det var ju för att jag skulle hinna Ã¥ka taxi!

När jag klev ur taxin var jag fortfarande ute i god tid och kunde pyssla med än det ena och än det andra och fundera pÃ¥ hur det var musikspelaren funkade nu igen. Det finns ju sÃ¥ mÃ¥nga vred att vrida pÃ¥…

Tisdag. Veckans bästa dag. Den 34:e för Ã¥ret. Jag inledde den pÃ¥ Access Rehab efter att ha läst gott om idrottsmassören Mia pÃ¥ Annikas blogg. Jag hade bokat vadmassage. Herregud för det alltsÃ¥. Det är helt klart värsta massagen! Men den gör gott. Mina vader skulle nog behöva väldigt regelbunden massage – jag märker det främst pÃ¥ hur mina hälsenor mÃ¥r. Är mina vadmuskler lugna och fina sÃ¥ mÃ¥r mina hälsenor bra.

Ikväll ska jag faktiskt köra cykelklass igen. 18.30 pÃ¥ Sportlife Östermalm. Jag har inte klurat ut exakt hur det funkar med att ta med gäster som inte är Sportlifemedlemmar men jag Ã¥terkommer med allt sÃ¥dant. Kvällens klass är ett vick. Lika bra att köra pÃ¥ nu när jag kommit igÃ¥ng. Jag är inte ett dugg nervös. Det ska däremot bli himla kul – nu vet jag ju hur det känns att sitta där framme.

Sedan blir det en lugn kväll hemma i soffan. Jag har tusen projekt att ta hand om, utveckla och förvalta. Den här hösten handlar om att planera min tid på bästa sätt. Det här med att ha tusen bollar i luften är jag i ett nötskal. Jag är en projektmänniska och mitt liv är byggt på projekt. Jag älskar projekt!

Hitta den gemensamma nämnaren!

1. Vi har inget internet hemma i Stockholm. Jag hör ju hur tokigt det låter med tanke på att jag lever uppkopplad alla vakna timmar på dygnet. Jag tackar min iPhone för det. Eller, den jag hade. Jag hoppas innerligt mitt nya sim-kort dyker upp i morgon så att min nya iPhone kan börja gå varm. Och så längtar jag till vecka 44 för då får vi fiber i lägenheten. Hemma i Halmstad har vi allt: wifi och tusen kanaler på TV:n. I Stockholm har vi knappt ens TV och typ 3 kanaler.

2. Jag ogillar verkligen stora omklädningsrum med massa nakna människor. Jag associerar det till slakteri och koncentrationsläger. Knäppt va! Jag har inget emot människokroppar men för många samtidigt äcklar mig. Mycket märkligt.

3. Jag får skavsår i händerna av att dammsuga. Seriöst! Jag är inte gjord för sådant.