>

Jag höll på att snubbla på mållinjen. Men jag grejade det.

Mål!

Det sista passet på 24-timmarsspinningen var ett tufft dubbelpass. Jag bönade och bävade. Jag hade nyss överlevt ett enkelpass. Hur sjutton skulle jag komma igenom 2 pass på raken? Jag funderade ett slag på om jag bara skulle köra sista timmen, men bestämde mig för att försöka mig på båda passen.

Men så gick jag in på toaletten och då hände något. Det var som om jag blev indragen i en adrenalinkick för helt plötsligt tänkte jag att nu jävlar. Tanken bara kom. Och viljan. Jag försökte inte ens framkalla den.

Så jag sprang ner till spinningsalen igen, hoppade på cykeln (okej då, klev) och bedövad av adrenalinets rus kändes mina knän och min rumpa som pånyttfödd. Det gjorde inte ont någonstans. Jag var inte det minsta trött. Det var en repris av den adrenalinkick jag upplevde under de sista minutrarna av Hallsbergs 24-timmarslopp.

Jag grejade de 2 timmarna. Den sista timmen kom runpontet tillbaka och jag försökte cykla ståendes så mycket jag kunde. I stort sett allt. Spurten varade för evigt och den var grym. Det var jäkligt skönt att vara i mål och grymt jäkla skönt att faktiskt ha gjort de 13 timmar jag planerade att göra – trots att jag höll på att snubbla på mållinjen.

En kille sprang nästan 11 mil
på löpband medan vi spinnade.

Nu sitter vi i bilen på väg hem. Jag har ont i knäna. Jag hoppas de kurerar sig snart. Jag har en ny träningsvecka att ta tag i!

Duktiga arrangörer

Jag och Coola K skålar i rosa bubbel efter målgång.

>

Jag börjar tappa räkningen nu. Och all känsel i rumpa, knän och tår.

Om man inte kan sitta på sadeln…

…så står man. Det var så jag resonerade på det 11 passet. Det gjorde så förbövelens ont i rumpan att det inte gick att få fram armarna över styret. Därför bestämde jag mig för att stå. Hela passet igenom. Att stå var också skönare för knäna (ologiskt nog). Jag satt vid en gemensam vilopaus på 3 minuter där i mitten.

Otroligt nog är jag fortfarande pigg i benen. Jag känner mig inte trött alls. Jag har bara jäkligt ont. Jag funderade till och med på att skippa pass nummer 11 för att helt sikta in mig på dubbelpasset 12 och 13. Men sen var det något som fick mig att bestämma mig. Jag vet inte vad. Men nu är jag både nöjd och stolt över att jag pinat mig igenom det. Nu återstår bara de sista 2. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra där. Jag har nämligen inga som helst planer på att stå och trampa i 2 timmar. Det finns gränser.

En glad nyhet är att vi fick uppskattat sällskap på spinningen klockan 07.00 (pass 10). Då kom Power-Sus förbi. Fin och fräsch som en nyponros. Tack för sällskapet Sus!>