Utmaningar

Staffan Ring

Utmaningar
23 augusti, 200920:17

Varje söndag de senaste veckorna har jag publicerat ett inlägg där kända tränings- och tävlingsprofiler fått förklara vad träningsglädje betyder för dem. Bland de som svarat finns personer som Annika Sjöö, Jonas Colting och Björn Ferry. Idag är det Staffan Ring som får svara. Dels på vad träningsglädje är för honom, men även på några andra frågor. Han är kanske inget välkänt namn för gemene man, men för de som springer ultralopp och läser löparbloggar kommer han nog att bli ett namn som det kommer att skrivas om. Inte bara en gång utan om och om igen.

Förra helgen sprang Staffan 16 mil i loppet The Gax 100 miles på Österlen. Eftersom jag var nyfiken på vad som gömmer sig i en så pass långultralöpares huvud passade jag på att ställa några frågor:

Varför springer du? För att jag trivs med att vara ute i naturen. Enkelt svar! 🙂

Vad är det som lockar med långlopp? Det är en annan gemenskap på ultralopp, man tar hand om varandra på ett annat sätt. Det är inte samma fokus på tiden. Fokus är att klara av distansen. Dessutom trivs inte min kropp speciellt bra på asfalt. Mina fötter är inte gjorda för det. De flesta sprintloppen (läs: kortare än maran) är oftast på asfalt. Flera av ultraloppen är oftast i skogen längs en stig vilket gynnar mig.

Hur kom du på att springa Gax 100 miles? Under loppet ”Jättelångt” (67km) sprang jag och Mia tillsammans med Sebastian. Jag hade då följt hans blogg under en längre tid och kände till att han tränade för Gax 100 miles. Under loppet pratade vi om flera saker, bland annat om träningen inför Gax 100 miles. Han berättade att första kontrollen låg vid 42 km och redan då blev jag nyfiken. Jag gillar att flytta gränser! Sedan pratade han om sin plan, om hur viktiga ”drop bagsen” är till exempel. Jag tror att Mia och jag tänkte samma sak: hur är det möjligt – 160.9 km och tre bemannade stationer?

När jag sedan kom hem efter ”Jättelångt” råkade jag surfa in på nätet och kika lite i smyg på Gax 100 miles-sidan. Redan innan visste jag att Fredrika skulle springa 50 miles och det är hennes förtjänst att jag tog upp löpningen. Efter ett långt samtal med Fredrika surfade jag in på allt som innehöll ordet ”ultrarunning”. Tankarna väste under resan till 12h i Trollhättan där både jag och Mia såg tecken – resten är historia.

Beskriv hur känslorna gick under loppet: Känslan när jag såg din bil första gången var oslagbar. Så jäkla perfekt! Jag och Mia var båda trötta på regn och behövde lite uppmuntran.

Någonstans vid 110 km när jag var bra sliten och trött träffade vi på en annan Staffan och Fredrika, som båda sprang 50 miles. Staffan hade lagt ut en extra depå för hans egen del och han såg att jag suktade och verkligen behövde energi, så jag fick några klunkar Coca Cola av honom. Sedan skiljs vi åt, jag tackar för Colan och de springer iväg i ett snabbare tempo än oss. När jag 30-40 minuter senare ser samma flaska med halva innehållet kvar är det nära att det brister för mig. Den colan var så behövlig för min del att det inte går att beskriva.

Känslan när vi går på stranden på morgonen är ganska märklig. Jag börjar sjunga – och då menar jag inte vanliga popsånger utan julsånger. Just då kändes det helt normalt.

Den kanske underbaraste känslan är väl när jag ser trappan som går över järnvägsstationen i Ystad och inser att det endast är 900 meter kvar till mål. Då är tårarna nära!

Vad gör man när det känns som tuffast? Man biter ihop och tänker att de andra måste ha det värre. Smärta är bara något tillfälligt och det försvinner sedan. Man tänker att vila får man göra efter målgång. Man fokuserar på nuet och tänker att det kommer bli skönt när man är i mål – när man vet att man gjort allt man kan.

Vad är träningsglädje för dig? En skogsstig med min Garmin, och gärna musik. Då kan glädjen bli total! Det får gärna vara riktigt dåligt väder och lite skitigt, då är det underbart!

När i loppet kickade träningsglädjen in? I slutet av loppet när jag insåg att jag skulle klara av det. Det fanns också stunder i början av loppet när allt kändes så enkelt trots att vi hade runt 80 km i kroppen.

Vad är ditt tips för att våga springa långt, hur gör man? Våga ta det lugnt. Våga gå uppför en backe utan att känna dig missnöjd! Öka längden långsamt, steg för steg. Sedan ska man nog tycka om smärta – eller i alla fall bör man inte vara rädd för att våga flytta gränser.

Någon av er som läser som känner sig sugen på ultralopp?