Jag spenderade drygt 6 timmar i bilen med Coola K igår. När vi ses brukar det uppstå en hel del galenskaper men när hon frågade mig igår om jag hade något på så kom jag inte på en endaste liten galen grej som var inplanerad. Kanske föddes det något ur frågan igår. Förmodligen var det ett litet frö som såddes under helgen då jag pratade om jämttriangeln som Carina tränar vandrade i somras. För idag står det såhär att läsa på min Facebookstatus:

”är en begynnande skonörd. Jag behöver ett par X-talons! Nästa sommar SKA jag springa jämttriangeln”.

Jämttriangeln är dryga maran lång och beräknad vandringstid är 3 dagar. Man kan övernatta på en fjällstation som serverar både bastu och mat. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag ska köra alla 3 etapper i ett svep eller om jag ska springa 2, övernatta med bastu och mat (för att få in lite lyx och flärd i det hela) och sedan se den sista etappen hem som en mysjogg.

Det känns skönt och tryggt att ha ett mål att jobba mot. Dessutom är det ett skäl nog att investera i de där X-talonskorna som Ultraschmultran och Funrun så lätt och elegant trippade över myrarna på fjället med.

Igår lyssnade jag till en klok man på Sportnytt. Han heter Kari Martens, är drygt 50 år och gör 21 iron mans på 6 månader. Eller 10 iron mans i en enda tävling: i en enda följd. Ultra iron man heter det och innebär att man simmar mer än 700 längder i bassäng, att man därefter cyklar 180 mil med bara små korta pauser och sedan springer 42 mil. Bara själva löpningen tar runt 9 dygn.

Jag tror inte Kari Martens är någon övermänniska. För 10-12 år sedan vägde han uppemot 110 kilo och hade en allmänt dålig livsstil med mycket stress, dålig mat och lite sömn. Visst erkänner han att sitt extrema uthållighetssportande sliter på leder och muskelfästen men, och här kommer det viktiga: han mår bättre nu än när han satt still, åt fel och inte sov.

För mig är Kari Martens en enorm förebild. En person som verkligen bevisar att allt går, att alla kan och att ingenting är omöjligt. Den som vill kan lyssna på Kari Martens ”live” under Rosa Bandetspinningen om några veckor.

Kolla in videoklippet för en rejäl dos inspiration!

Jag tror jag är frälst. Terrängfrälst. De 20 km som avverkades runt Åreskutan idag gick mestadels genom lera och blöta. När det inte är snö runtomkring berget är där mycket myrmark, men nu var det extra blött och lerigt eftersom det regnat en del. Vi hade inte riktigt tänkt oss att springa runt i lera. I början försökte vi undvika den. Vi sprang omvägar runt den värsta lerpuddingen och försökte hitta passager runt fjällbäckarna där vi inte behövde vada genom vatten. Men efter någon kilometer övergav vi sådana tankar. Då sprang vi rätt fram, rakt igenom. Och då var det grymt!

Att vada genom fjällbäckar är ungefär som när man är på spa och man går på stenar i kallt och varmt vatten. Det ska vara bra för blodcirkulationen i benen. Lägg till lite hoppande i lerpudding och det är för mig totalt obegripligt varför man betalar en tusing på ett spa när man kan göra samma sak på berget i Åre. Visserligen i lätt sprayande regn och med lite snålblåst, men samtidigt med den underbaraste utsikten man kan tänka sig. Känslan går knappt att beskriva med ord. Trots att vi var 5 som höll ihop någorlunda väl så kände jag mig stundtals alldeles ensam på berget. Ensam och stark. Lycklig och så otroligt levande. Detta är något jag måste göra igen – men gärna iförd ett par schyssta terrängskor.

Enda smolket i bägaren under dagens etapp var att jag fick ett plötsligt ont i höger knä. Det kom i en lätt nedförsbacke. Det sa inte pang eller så, men det uppenbarade sig väldigt plötsligt. Ungefär då uppmärksammade jag även en stelhet och trötthet i höger höftböjare. De återstående 3 kilometrarna gick jag i ett långsamt tempo och knäet gjorde mest bara ont i nedförsbackarna, men mot slutet gjorde det ont när jag böjde det i stege – oavsett lutning. Gick jag med rakt ben (typ stapplade) så var det okej. Nu några timmar efteråt gör det inte lika ont när jag går (här hemma i stugan) men jag har en öm punkt precis till vänster om knäskålen. Och höftböjaren känns fortfarande stel och trött. Någon som känner igen detta? Jag håller tummarna för att det går över till imorgon, för då ska vi springa lite mer.

Det går nästan aldrig att fånga verkligheten på bild, men ungefär såhär såg det ut idag: