Igår morse vaknade jag kl 07.50 och hade inte en aning om att jag 12 timmar senare skulle ångra min glada utmaning. Däremot visste jag att jag vaknat för sent för att cykla morgonpass.
Kl 08.00 öppnar jag jobbdatorn och börjar kika igenom semestermailen. Eftersom jag jobbar hemifrån den här veckan tar jag crunchpauser istället för skvallerpauser. Då och då lägger jag mig på yogamattan och gör 100 crunches. Om man ska göra 5000 reps på en vecka krävs i 714 per dag. Efter 300 har jag ont i magen. Bara 4700 kvar.
Kl 11.30 är jag på gymmet. Det tar mig 4 minuter att gå dit: jobba-hemma-lyx! Jag värmer upp på crosstrainern i en kvart och ökar motståndet varje minut. Jag badar i svett. Sedan kör jag utfall i smith på bräda med höga knälyft, enbensböj i benpress varav det sista setet i källaren (det bränner extra mycket där!), höftlyft på boll för baksida lår och slutligen benböj mot boll för att kräma ut det sista ur benen. I all hast glömmer jag vadhävningarna.
Kl 12.30 fortsätter jag jobba. Och det händer inte så mycket under de kommande timmarna. Jag lyssnar med ett halvt öra på dagens sommarpratare som är min gamla gymnasiekompis. Igår pratade en annan före detta klasskompis pappa. Jag undrar på Facebook om det är min tur nästa år, och det verkar det tydligen vara av gensvaren att döma.
Någon minut efter kl 17.00 lämnar jag lägenheten och tar racern med mig. 10 mil är planen. 2 varv på en 5-milsbana. KarinTri har gett mig rådet att ta det lugnt och inte gå ut för hårt så att jag inte får ont i knän eller andra kroppsdelar. Efter bara 5 mil förstår jag vad hon menar. Någon gång ibland, precis efter en brant uppförsbacke, känner jag lite obehag i knät. Och uppförsbackarna fortsätter komma. Branta jävlar!
De första 27 kilometrarna gör jag på en timme. De efterföljande 5 på 10 minuter trots envis uppförsbacke (och härlig utförslöpa). Men efter 40 km går luften ur mig. Och ryggen går av. Känns det som i alla fall. Jag måste stanna alldeles för ofta för att liksom räta ut den och det tar evigheter att komma någon vart. Motvinden är så stark att mina vippiga fransar blåser ner mot ögat som en gardin så att jag knappt ser – ändå har jag glasögon på mig. Helt plötsligt känner jag mig så sömning att jag skulle vilja lägga mig i ett dike där och då och sova lite. En vass del på cykeln har skavt sönder tyget i min byxa och nu skaver huden. Aj! Och så skaver rumpan. Jag svär över utmaningen och vill helst gå tillbaka och radera inlägget. 5000 corereps är ju en barnlek i jämförelse. Det ger inte skavsår i alla fall. Jag tänker att jag blir glad om jag i alla fall fixar 25 mil den här veckan.
Planen på 10 mil ikväll redigeras till 6.6 mil. Jag är trött på motvinden som är där oavsett åt vilket håll jag cyklar. Men jag tar ändå inte den kortaste vägen hem och det är jag stolt över. När jag kommer hem är Grabben borta och mina nycklar finns på fel sida om dörren. Grabben är och springer långpass visar det sig. Medan han pallrar sig tillbaka kollar jag pulsklockan. Snittpulsen låg på 75% (inkl alla stopp) och kaloriförbrukningen på nästan 2000. Jag känner mig tom på energi och frusen och duschar hett tills jag får alldeles dåligt samvete för alla barnen i Afrika som inte har rent och fint och varmt vatten som vi.
Och nu sitter jag här. Och ska skriva bröllopsreportage om ett par som gift sig på en paradisö. Imorgon väntar galet mycket träning igen men det är cyklingen jag bävar för. Eller, inte cyklingen i sig – men allt det där skavet och ontet. Att cykla är hur kul som helst – de första 4 milen. Hur länge måste man öva innan det känns lika bra i 15 mil tror ni?
Glad på förmiddagen. Pigg också, faktiskt! På golvet ligger yogamattan där 5000 corereps ska utföras.
