Träningstankar

Att vara instruktör

Min mamma tjatade alltid på mig att jag skulle bli simlärare. Sedan fick hon det till att jag skulle bli skidlärare. Hon har dock aldrig sagt något om spinninginstruktör. Men det får jag höra från annat håll istället.

Att vara eller inte vara (instruktör)

Jag blev aldrig någon simlärare, trots mammas tjat. Jag tyckte det var en dålig idé redan första gången hon föreslog det. Mina egna simskolelektioner genomfördes i iskallt västkustsvatten med en konstant skräck för röda, brännmaneter. Jag blev aldrig bränd, tog visserligen några simborgarmärken men är ändå riktigt dålig på att ta sådana där övertydliga simskolebentag.

Skidlärare blev jag däremot. Och visst var det roligt att se mina lärjungar göra framsteg, ung som gammal. Riktigt roligt till och med. Men – inte alltid. Jag stod i mina pjäxor hela dagarna och när jag väl hade ledigt ville jag helst göra något annat än att åka skidor.

Tanken på att vara någon annan slags instruktör inom området träning har slagit mig. Men – ja det finns alltid ett men – jag vill inte riskera att faktiskt tröttna.

Det är en oerhörd skillnad mellan att instruera (i upplärningssyfte) och att guida. När man lär upp handlar det om att anpassa sig till deltagarens nivå och ta det därifrån. Trots alla mina månader i snömeckat Whistler blev det därför inte så mycket offpiståkning. Många av de skidlärare som är kvar år efter år guidar mest med mindre fokus på teknik och mer upplevelse.

De flesta spinningpassen är också en form av guidning, men det går inte att komma ifrån att den där representativa, tillmötesgående sidan av en själv alltid måste finnas där. Som instruktör bör deltagarna alltid vara i fokus men jag är en mycket självisk person. Just nu vill jag vill faktiskt bara fokusera på mig, mig själv och ingen annan. Ni hör att det rimmar illa, eller hur?

Samtidigt vet jag att det finns utmärkta utbildningsmöjligheter i Halmstad och kanske är den själviska perioden en fas som ebbar ut i och med att jag någon gång når mina viktmål. Ska jag sitta längst fram på en cykel vill jag också se ut som en förebild.>

Målsättning

Min chef har som motto att alltid gå in i ett möte med en tydlig målsättning om vad hon vill få ut av mötet. Det kan tyckas självklart, men jag tycker ofta att alltför många möten är för ineffektiva, för otydliga och därmed alldeles för dyrbara. Jag tar med mig hennes motto när jag tränar. Målsättningen för kvällens träning är att gå hem med darriga ben.>

Önsketankar

Jag vill inte sitta här och jobba. Inte just nu i alla fall. Just nu vill jag hem fort som ögat, byta om till springkläder och sätta Ipodlurarna i öronen. Sedan vill jag ut och testspringa en av mina favoritrundor: på tid! Tiden ska bli mitt index. I höst ska tiden kapas, förbättras och överträffas. Till skillnad från mitt 400-metersindex vet jag inte hur lång kvällens runda är. Men det spelar inte så stor roll. Jag märker ju tydlig skillnad när jag blir snabbare. Klockan visar vägen.>

Metro Mode Club

SE ALLT
metro mode rekommenderar

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!