Om det är såhär bra det kan bli så vill jag inte vara med.

Best of the best och Allt för Hälsan

Såg fram emot mitt första konvent: Best of the best i samband med Allt för Hälsan-mässan. Tyvärr ger jag bottenbetyg till både konvent och mässa. Best of the best gör verkligen inte skäl för namnet och på mässan var det minimalt med fokus på träning och mest en massa kapslar med grejer och annat flummigt.

Jag har en positiv sak att säga: Oscar Nilsson är bättre än sin bok. Bravo!

Konventet började tidigt imorse med just Oscar som starter. Det blev en aerobicsklass med mycket fokus på dans och nollkoordinerad som jag är hade jag svårt att hänga med. Men det var roligt och stämningen var hög – vilket kändes i hela lokalen de röda äckliga mässmattorna och den instängda luften till trots.

Sedan en timma bodycombat följt av ännu en boxinspirerad klass med Paolo Roberto. Hur tänkte man här? Box på box och sedan efter lunch: dans (med Annica Sjöö) på dans. Sista dansklassen skulle varit med Alcazar-Andreas men han tackade nej och någon icke-kändis fick rycka in. Snacka om nedköp.

Jag skippade alla klasser efter lunch och vet inte alls hur de var. Kanske var icke-kändisen dagens höjdpunkt? Jag hade gärna velat vara med på Jose Nunez klass men hade inte lust att hänga på mässan till klockan 16.00 bara därför.

Eftersom jag var en av de 200 första att betala fick jag en pilatesboll. Det blev jag glad över. Lika glada var nog inte alla – bollarna var uppblåsta och förmodligen svåra att transportera hem på tunnelbanan. Jag åkte bil hem. Liten bil. Jag fick inte in bollen genom dörren, utan var tvungen att cabba ner istället. Såg nog rätt komiskt ut men det bjuder jag på!

Några som är dåliga på att bjuda till är Fitness Magasine. I sin marknadsföring för Best of the best lockar de med ”Fitness Magazines nya designade väska sprängfylld med sponsorprodukter (totalt värde ca 2000 kr)”.

Eh?

Alltså. Alla väskor är designade – av någon. Särskilt sprängfylld var den inte. Här låg 3 gamla (!) nummer av Fitness Magazine. Några reklamblad. En gigantisk stor och plastig miniräknare. Fler reklamblad. Presentkort på skönhetsbehandling på Stockholmsbaserad klinik men där man ändå måste lägga till ett par 100-lappar för att få någonting. Och just ja – 30 kapslar med omega 3. Sprängfylld my ass.

Jag haffade arrangören på plats och påpekade detta. Vad i denna väska är värd 2000 kronor, undrade jag. Jag hade precis innan sett att väskan kostade 100 spänn att köpa i Fitness Magasines monter – och tidningarna kostade 10 kronor. Inte en chans att stegräknaren gick loss på resten av värdet. Eller omegakapslarna.

Efter mycket påtryckningar från mig, mycket sarkasm från arrangören, undrade han vad som skulle göra mig nöjd. En prenumeration på Fitness, sa jag. Och det skulle han försöka fixa. Bra för min del – men synd om resterande hundratals personer som får gå hem med sin ihopsjunkna väska ”sprängfylld” med sponsorprodukter.>

Jag har tänkt på en sak.

Allting är relativt

Ibland när jag springer intervaller, eller något gör något annat jobbigt, undrar jag om jag verkligen är trött. Är det såhär trött jag kan bli? Kan jag bli tröttare? Hur känns det att ta ut sig till 100% – egentligen? Jag har ju aldrig gjort det. Jag har varit trött. Nära max-trött. Men aldrig maxtrött. Så jag vet ju egentligen inte hur det är eller hur det känns. Visst är jag trött efter mina intervaller, men hur trött är jag på skalan – egentligen?

Likaså undrar jag över stress. Jag känner mig stressad just nu. Nästan extremstressad. Jag har få gånger varit så stressad som jag är nu. Jobbet kräver oändligt mycket av mig, och jag råkar till på köpet vara involverad på lite olika ställen, på lite olika företag, där alla projekten hopar sig med deadlines inom samma tidsrymd. Men hur stressad är jag egentligen, sett till hur stressad jag kan bli innan det går överstyr? Hur nära kanten är jag? Jag har ju aldrig varit så stressad. Jag har varit stressad. Men aldrig gått in i den där omtalade väggen. Så jag vet ju egentligen inte hur det känns. Hur stressad är jag på skalan – egentligen?

Hur vet man?>

Att ha topsen i en ittalaskål (mamma har sin tandborste i den). Att ens fundera på att springa 10 mil en helg fastän vikten nästan är tresiffrig. Att åka med slalomutrustning på platten 3km genom skogen hem till stugan. Att äta frukosten med silversked. Att göra sin egen träningsresa istället för att köpa den i färdigt format. Att fatta beslut med magkänsla. Att hitta sin egen väg – och följa den.

>