Om 2 timmar är det dags!

Vecka 6

Förra veckan var ganska tråkig. Det är vad jag sa till min PT. Han undrade varför. Jag svarade att det var för att det inte hände något med pulsen. All min träning var lågintensiv. Inte en endaste pulstopp mot 90%.

Men om 2 timmar är det dags. Då börjar en ny vecka! Och det ska bli skitjäkla skoj! Jag ska visserligen fortsätta mina lågintensiva morgonpromenader men jag ska även slå klackarna i taket, eller pulsen snarare, vid ganska många tillfällen. Och så ska jag styrketräna lite smartare. Nilla har lovat att hjälpa mig med passning så att jag kan köra tungt.

Bästa – eller värsta – dagen blir nu pÃ¥ onsdag. Det ska bli skoj. Stay tuned!

>

Jag hade bara två träningstillfällen inbokade idag. Hur svårt ska det vara?

Jobbjobbjobbjobbjobbjobb

Var tvungen att kolla finalen på Biggest Loser inatt. Somnade alltför sent. Att gå upp klockan 05.30 var en omöjlighet. Där rök morgonpromenaden. Men det var lugnt. Jag skulle ju hinna träna på kvällen. Väl?

Jobb mellan 08.00 och 21.15 sa något annat. Efter lunch trodde jag att arbetsdagen skulle avslutas tidigare så jag bokade glatt in en träningsdate med Emliscious. Bara för att inse att det skulle gå åt skogen.

Om det inte var så att jag var tvungen att fortsätta jobba hemifrån och först nu blivit klar men måste åka hemifrån 07.30 imorgon bitti skulle jag glatt gett mig ut på en nattlig jogg. Men nä. Kändes inte rätt. Och så har jag faktiskt knappt suttit ner en sekund på hela dagen. Så jag borde inte ha dåligt samvete. Jag gillar bara inte när min planerade träning blir av. Att bortprioritera det jag gillar mest. Och det som egentligen är bäst för mig. Tänk att vissa människor bortprioriterar såhär varje dag!

Imorgon gör jag ett nytt försök! Jag har ett digert träningsschema att hålla, och en Biggest Loser-fight att vinna!>

Tack och lov för träningen.

Pryläckel

Jag ser många anledningar till varför träning är typ det bästa som finns. Nu är det kanske som så att det allra bästa som finns egentligen är riktigt mjuka och saftiga muffins, men jag försöker förtränga det just nu eftersom muffins inte platsar i min kostcirkel. Efter att ha insett att internet tagit slut när jag satt i soffan ikväll, surfade jag in på sajter och bloggar jag inte brukar läsa, och kom på ännu en anledning till varför jag älskar min träning.

Internet, så som jag använder det, tog slut för en timme sedan. Jag tittade plötsligt upp från skärmen och sa till Grabben att jag inte visste var jag skulle surfa in härnäst. Jag hade surfat runt på allt jag brukar surfa runt på och som stillar min internethunger. Under några sekunder trodde han nog att jag var sjuk, sedan sjönk han ner i sina bokföringspapper igen och glömde bort mig.

Eftersom jag inte hade så mycket annat att göra, och inte alls hängt med i filmen Eternal sunshine of a spotless mind som stod på tv:n, surfade jag in på andra siter. På sminkbloggar. På shoppingsidor. På siter och bloggar med kändisskvaller. Och jag kände med ens en våg av pryläckel och en enorm trötthet. Jag orkade inte med att läsa ännu ett skönhetstips, orkade inte kolla på ännu en produkt att köpa, ännu en kändisbild, ännu ett läppstift som tydligen är helrätt i vår.

Det var då jag kände att träningen befäste sin plats i mitt hjärta ännu mer. Trängde sig in ännu lite djupare. När jag tränar kommer jag så mycket back to basics det bara går. Jag är aldrig så mycket jag själv som när jag tränar. När jag är där, mitt bland maxpulsen, skiter jag i rean på Asos, att det är skira ögonskuggor som är trendigast i vår. Jag kan inte bry mig mindre om Katie Holmes nya frisyr, outlet-måsten i Barkarby och alla prylar som finns på Bluebox som måhända är kul men inte särskilt nödvändiga.

Back to basics

När jag tränar påminns jag om att det viktigaste i världen är jag själv, inte hur Madonna retuscherats snyggare på sina senaste bilder eller den där lila ögonskuggan jag tydligen bara måste köpa. Känslan av ”jag” är den renaste känslan jag känner till. Träningen, och känslan av jag, är min livlina till att förbli den jag är när pryl-, shopping- och kändishetsen härjar som mest.>