Jag had en inplanerad virtuell träningsdejt ikväll men jag blev ”stood up”. Igår när jag fikade med River så upptäckte vi att vi båda hade ett inplanerat combatpass ikväll – vid ungefär samma tidpunkt. Så vi bestämde oss att ta ett pass ihop: River på Sportlife och jag på SATS. Same same, but different liksom. Men, jag fick träna ensam ändå. Eller, ensam och ensam, jag hade ju en smockfull sal som sällskap, så det gick rätt bra ändå.

Efter combaten körde jag överkroppsstyrka med min PT. Vi kör medeltungt, 8-10 reps och håller runt 1 min mellan varje set och varje övning (vi kör superset) för att hålla tempot uppe, men inte like tätt inpå som superset helt utan vila. Jag hade träningsvärk i triceps sedan cirkelträningen i tisdags men det gick visst rätt så bra att träna den muskeln ändå.

Kvällens höjdpunkt var latsdragen i cc. Jag har bara gjort den på vanligt sätt förut, och förbannar den typ alltid eftersom det blir så tungt för greppet. Och så gjorde vi en skoj övning för baksida axel i cc där man står böjd framåt och drar utåt/uppåt. Den tog!

Mellan combaten och PT-träningen konstaterade jag att om 8 timmar skulle jag upp och äta frukost. Det blir en tuff dag imorgon. Uppstigning klockan 04.00. Klockan 05.02 går tåget mot Göteborg, jag ska på nätverksfrukost följt av ett jobbmöte följt av en nätverkslunch. Sedan kommer jag att vara död. Men innan dess ska jag köra after workspinning klockan 16.30. Någon annan som också ska spinna 16.30? Då kan vi ha en virtuell träningsdejt!

Det låg ett vykort och väntade på mig när jag kom hem från jobbet. Det är sällan jag får vykort nuförtiden. Resedagböcker på nätet har tagit över de personliga hälsningarna långtbortifrån. Det här vykortet var inte särskilt långväga – det kom från det lokala gymmet och ville mest bara hälsa mig välkommen. En liten gest som gör så mycket. Bra där Form Friskvård! (Fast imorgon ska jag till SATS och träna…)

Jag har cyklat ett gäng spinningklasser på ”nya” gymmet Form och jag har varit sjukt trött efter samtliga pass. Jag drar slutsatsen att det körs tuffare på Form. Det är inte de allra roligaste passen jag varit på, och ja jag har varit minst lika trött efter vissa pass på andra gym men ser man till snittet så känns trenden tydlig.

Jag började dagen med att se Kalla ta hem stafettstegern i Norge i förmiddags, men imponerades nog mest av Hellner som åkte upp Sverige från en dålig till en rätt så bra placering på ett alldeles särskilt imponerande sätt. Han fick bli min målbild och när jag satt på cykeln innan passet drog igång tänkte jag en snabb tanke att det var honom jag skulle tänka på när det blev tufft.

Så började vi köra och det gick rätt så bra. Ägnade en tanke åt att jag hamnat i en vana där jag gärna cyklar ”out of beat”. Ibland tycker jag att beaten i musiken går för långsamt så jag ökar på takten istället. Särskilt i början. Dessutom har jag upptäckt att snabbare fötter ger en hög puls men med mindre mjölksyra och jag upplever det som att jag ”sparar” på benen genom att cykla så.  Jag undrade om mina grannar störde sig på det men beslöt mig för att skita i det. Jag är här för att cykla för mig själv, ingen annan.

En bit in i passet, ja faktiskt näst sista låten, så kom den. Låten med stort L! En remix på låten No air som jag hyllat rätt många gånger på den här bloggen. Då blev jag Marcus Hellner på riktigt. Känslan av att vara trött försvann och jag hade kunnat köra på i evigheter. Jag hade Petter Northug bakom mig och hans ben var fulla av mjölksyra, men inte mina. Jag släpper aldrig någon framför mig när jag cyklar, eller springer, till No air. Aldrig.

På slutet vet jag inte riktigt hur det blev. Det är möjligt att Northug tog mig på spurten. Som vanligt är jag mycket starkare i näst sista än i sista låten. Jag skyller på musiken. Hade No air legat sist hade jag varit först över mållinjen. Men det kan ju vara så att jag drygade ut ledningen mot Northug så pass mycket under favoritlåten att jag inte behövde gå för fullt ända in i mål. Jag hade segern i en ask ändå.

När jag satt (eller stod snarare) på cykeln mitt i verkligheten så undrade jag om riktige Marcus Hellner känner samma sak för No air som jag gör. Tveksamt. Men tack ska du ha Marcus för att jag fick hjälp av dig i några minuter. Det gjorde vi bra!