Det finns 2 saker jag aldrig lär mig. 1. Att det inte är jobbigt och tråkigt att springa. Det är bara jobbigt och tråkigt att ta sig utanför dörren. När jag väl springer är det roligt och när jag kommer nästan alltid hem igen som en lite lyckligare Sara. 2. Att core-pass är slöseri med tid. Core-träning är bra träning men i ett core-pass finns det alltid för många övningar som inte alls passar min kropp. Som den där övningen när man står på alla 4 och ska sträcka ut armar och ben. Det hade varit mycket mer effektivt att lägga 45 minuter på egen träning. Dessa 2 saker måste jag nog skriva in i pannan för att jag ska lära mig!

Spegelbilden var inte ett dugg snäll mot mig under kvällens första pass som bestod av den där core-träningen i grupp. Dessutom har jag tvättat den där gula tröjan med andra färgade kläder och det var ju tydligen dumt. Den ser lite smutsigt gul ut. Not nice. Tror ni att man ska tvätta den med vitt? Om jag ska samla ihop kläder till en gul tvätt lär jag få vänta i ett halvår. Min röda tvätt har jag till exempel legat och lagrat i en månad för att maskinen ska bli mer än trekvartsfull…

Efter core-träningen körde jag lite egen styrketräning. Marsutmaningen har dragit igång och jag gjorde 120 armhävningar kombinerat med bröst i maskin. Och så tränade jag biceps: curls med stång och hammercurls med hantlar. Biceps är den muskelgrupp jag är svagast i så jag kan stå där och pumpa den typiska grabbmuskeln med gott samvete.

Jag avslutade med spinning. Det var långt ifrån ett hallelujapass och när det blir sådär halvmesigt blir jag Fröken Tvärtemot. Jag blir lite sur och gnällig och börjar göra saker på mitt sätt. Om det är något jag inte vill så är det att gå från ett spinningpass och inte vara trött.

Jag har inga problem med att spendera ett pass både sittandes och ståendes men är passet halvmesigt så blir den sittande delen ännu mesigare. Trekvartsmesigt! Och jag kan inte trekvartsmesa på en spinningcykel! Därför körde jag mitt eget race – jag tränar för min egen skull och ingen annans. På SATS är detta fenomen ganska vanligt men jag har aldrig sett någon trampa utanför ramarna på Form.

På vägen hem från gymmet märkte jag hur slasket på marken förvandlats till is. Det var halt och jag gjorde ett ofrivilligt utfallssteg i en nedförsbacke. Jag hade tänkt att springa en 5k-runda i maxfart lite senare ikväll men vi får se – jag vill helst undvika att bryta benen!

Det finns de instruktörer som gör att man som deltagare orkar lite mer. Och så finns där resten. I min värld är det de där instruktörerna som kan pusha mig lite extra som jag försöker träna för. Jag planerar runt deras pass. Lägger ofta rätt mycket av min planering kring dessa pass. Prioriterar. Väljer. Hyllar. Längtar.

Söndagar på Form bjuder på pass som skiljer sig från mängden. Easy line följt av spinning. Det finns easy line och spinning andra dagar också, men skillnaden kunde inte vara större.

Söndagarnas easy line-pass är grymt bra. Idag var även jag grymt bra. Easy line-passen består av ett gäng (9 stycken) hydraulikmaskiner och mellan varje maskin kör vi kondition (eller styrka). Hydraulikmaskinerna bygger inte särskilt mycket styrka – men de är rätt krävande rent konditionsmässigt. Vi kör dem supersnbbt!

Mellan maskinerna hoppade jag runt på brädor, gjorde upphopp, utfallssteg med hopp och en massa annat i plyometricsformat. Det sög i benen när jag stod i fri jägarposition och det sög i benen när jag gjorde benböj med hopp och det sög i benen när jag hoppade upp och ner på bräda i konstant benböjsställning. Det sög i benen hela tiden faktiskt.

Det är inte ofta som jag hoppar på en spinningcykel och känner mig oändligt trött redan från början. Idag uppmärksammade jag den känslan. Men – det finns de instruktörer som gör att man som deltagare orkar lite mer. Och så finns där resten. Idag orkade jag lite mer. Timman på cykeln gick snabbt och jag hade gasen i botten mest hela tiden.

När min träning var over and done with letade jag upp stretchingmaskinerna som jag alltid sneglat nyfiken på men aldrig velat prova. Jag tycker att det är jobbigt att stretcha själv så det blir sällan av i den mängd det borde bli av. Men med stretchingmaskinerna så behöver jag inte trycka och dra så mycket själv (vilket är anledningen till varför det inte blir av) utan jag kan koncentrera mig på att ligga still, andas och svära över hur stel jag är. Det finns hopp även för min stretching!

Mycket av inspirationen till dagens lunchpass kom från Tanja Djelevics bok Livskraft (tack Mattias!). Jag läste den innan jag somnade igår kväll och vikte många hundöron. Grabben blir tokig på mig när jag gör så, men jag tycker att böcker är till för att insupas på alla sätt – inte bara att se prydliga och fina ut i bokhyllan.

Kroppen manifesterar allt vi känner och tänker skriver Tanja och det tar jag till mig. Därför förstår och förlåter jag mig själv för att jag i en period av negativa virvelvindar inte andas med samma energi på gymmet som jag brukar. Jag orkar heller inte lyfta lika tungt.

Det var med glädje och en försiktig nytändning jag gick till gymmet idag med ett nytt träningspass i min vita bok. Inspirationen till passet snodde jag från Livskraft: här finns ett gäng roliga övningar att roa sig med och för min egen del är det magiska med dem att det var länge sedan jag tränade på just det här sättet.

Tanken med övningarna är att de tränar flera muskelgrupper samtidigt. Till exempel plié med överkroppsrotation (jag använde en viktplatta), knäböj på balansbräda där man i högsta läget gör axelflies, utfallsgång där man i högsta läget gör bicepscurls, eller bicepscurls stående på ett ben på balansbräda kombinerat med axelpress i högsta läget.

Det finns riktigt många övningar man kan kombinera ihop till sin egna lilla träningssymfoni och jag blandade hej vilt – balansbrädan lade jag själv in som ett extra roligt moment som krävde mer fokus av mig.

Efter min egen träning gick jag på ett kortare core-pass med boll. Den övning jag tycker tar allra bäst är att använda bollen som ett maghjul och rulla ut på bollen på samma sätt som med ett hjul.