Jag har cyklat ett gäng spinningklasser på ”nya” gymmet Form och jag har varit sjukt trött efter samtliga pass. Jag drar slutsatsen att det körs tuffare på Form. Det är inte de allra roligaste passen jag varit på, och ja jag har varit minst lika trött efter vissa pass på andra gym men ser man till snittet så känns trenden tydlig.

Jag började dagen med att se Kalla ta hem stafettstegern i Norge i förmiddags, men imponerades nog mest av Hellner som åkte upp Sverige från en dålig till en rätt så bra placering på ett alldeles särskilt imponerande sätt. Han fick bli min målbild och när jag satt på cykeln innan passet drog igång tänkte jag en snabb tanke att det var honom jag skulle tänka på när det blev tufft.

Så började vi köra och det gick rätt så bra. Ägnade en tanke åt att jag hamnat i en vana där jag gärna cyklar ”out of beat”. Ibland tycker jag att beaten i musiken går för långsamt så jag ökar på takten istället. Särskilt i början. Dessutom har jag upptäckt att snabbare fötter ger en hög puls men med mindre mjölksyra och jag upplever det som att jag ”sparar” på benen genom att cykla så.  Jag undrade om mina grannar störde sig på det men beslöt mig för att skita i det. Jag är här för att cykla för mig själv, ingen annan.

En bit in i passet, ja faktiskt näst sista låten, så kom den. Låten med stort L! En remix på låten No air som jag hyllat rätt många gånger på den här bloggen. Då blev jag Marcus Hellner på riktigt. Känslan av att vara trött försvann och jag hade kunnat köra på i evigheter. Jag hade Petter Northug bakom mig och hans ben var fulla av mjölksyra, men inte mina. Jag släpper aldrig någon framför mig när jag cyklar, eller springer, till No air. Aldrig.

På slutet vet jag inte riktigt hur det blev. Det är möjligt att Northug tog mig på spurten. Som vanligt är jag mycket starkare i näst sista än i sista låten. Jag skyller på musiken. Hade No air legat sist hade jag varit först över mållinjen. Men det kan ju vara så att jag drygade ut ledningen mot Northug så pass mycket under favoritlåten att jag inte behövde gå för fullt ända in i mål. Jag hade segern i en ask ändå.

När jag satt (eller stod snarare) på cykeln mitt i verkligheten så undrade jag om riktige Marcus Hellner känner samma sak för No air som jag gör. Tveksamt. Men tack ska du ha Marcus för att jag fick hjälp av dig i några minuter. Det gjorde vi bra!

Så var det dags för min trullträning, dessutom min riktiga premiärträning på nya gymmet. Den perfekta planen sa 1 timma lätt löpning på morgonen, 1 timmas bra lunchträning och 1 timmas träning efter jobbet men… verkligheten såg annorlunda ut. Eftersom jag är så fruktansvärt trött på morgnarna (Grabben behöver bara 4 timmars sömn, jag behöver det dubbla och det där funkar inte jättebra…) så är det otroligt svårt att komma upp. Så morgonträningen sköts på framtiden. Och på lunchen hade jag ett ärende på stan, så då blev det heller ingen träning och helt plötsligt var verkligheten ifatt mig och klockan var eftermiddag. Då återstod bara att ta tag i de där 3 timmarna och lägga dem på gymträning. Fast… det blev inte riktigt så heller, men det började bra!

Jag valde mellan pump + box + spinning på SATS eller egen konditionsträning + spinning + box + egen träning på Form. Form vann. Hade det varit min favoritinstruktör som körde spinningen på SATS så hade SATS vunnit. Nu visade det sig att spinningpasset på Form var en riktigt jäkla killer. Och att min egna konditionsträning innan passet inte heller var att leka med. Jag satt inte direkt på motionscykeln och läste en tidning…

Jag var väldigt slut och totalt svettig efter spinningpasset. Att gå och köra slut på mig en gång till på ett boxpass kändes inte särskilt lockande och jag vet inte hur mycket det hade gett heller. Dessutom är jag osäker på om någon hade velat boxas med mig. Svetten rann och jag hade helst velat byta inte bara spinningskorna men också både byxor och tröja…

Nöjd!

De senaste veckorna har jag känt mig soft core. Som om all min jävlar anamma gått och dragit något gammalt över sig. Jag har valt soffan istället för ett löppass när det varit mörkt och kallt. Så gör kanske Sara – men så skulle aldrig Puma gjort. Visst minns ni mitt alterego sedan tiden på blogspotbloggen? Jag kände mig mer oövervinnerlig då. Nu känner jag mig bara lagom. Och det är så otroligt tråkigt.

Idag tränade jag 45 min easy line efter det att stackars Myhrer missade och hamnade utanför topp 10 istället för att ta en seger. Istället fick jag glädjas med Saltsjöbadskillen (?) Axel Bäck som kom topp 15 i sin andra världscuptävling någonsin. Fast helt klart snyggast åkte Herbst, eller som Stig Strand sa: ”han åker inte snabbast men han åker med minst fel”. Därför vann han världscupslalomen i finska Levi idag.

Tillbaks till easy linen. Det ser ut som ett rätt så soft core träningspass. Man gör olika stationer i 30 sekunder och byter. Dessutom är det knappt någon vikt på maskinerna (de är hydrauliska). Men vet ni vad? Fan vad jobbigt det är! Särskilt när man ska köra konditionsgrejer mellan varje maskin, typ springa eller hoppa upp och ner på stepbrädor. Då blir det väldans jobbigt. Men, man håller ju fortfarande på i 30 sekunder och frågar du Sara så är det tillräckligt. Men frågar du Puma så skulle hon vilja ha 1 minut. Minst.

Jag jobbar på att hitta tillbaka till Puman. Att prioritera annorlunda. Att uppoffra det som inte är värt det. Att tänka utanför lådan och att helt enkelt bli lite mer av mig själv igen.