Jag och Grabben sprang intervaller tillsammans med ett dussin andra personer på Balance ikväll. Det var en lång orienterare som höll i passet och det var snabba korta intervaller vi skulle springa. Mentalt var det jättelätt. Fysiskt var det ganska lätt också eftersom jag fegade lite på hastigheten. Jag är lite osäker på min kapacitet men borde veta med mig att 1-minutrare är så korta att det går att springa snabbare än jag tror.

Vi sprang 8 st 35-sekundrare med 25 sekunders vila, 7 st 45-sekundrare med 30 sekunders vila och till sist 6 st 1-minutrare med 30 sekunders vila. Tanken var att vi skulle hålla samma hastighet på alla intervaller. Rätt rejält mycket enklare än de 2 pyramidpassen jag tidigare har varit på.

Instruktören hälsade snällt på mig innan klassen. Sedan undrade han hur det gick vid ett annat tillfälle också. Alla andra stämde han av med relativt ofta – frågade hur det gick och hur det kändes. På en Running Clubklass är vi typ 14 pers och passet är en timma lång – det finns tid att ägna alla rätt mycket tid under en klass. Snacka om att känslan av ignorans var total.

Antingen skilde jag mig från de andra genom att se riktigt otrevlig ut. Eller så sprang jag helt enkelt för långsamt. Jag har varit med om den där totalignoransen en gång tidigare – då sprang jag i en grupp ledd av Malin Ewerlöf Krepp och hon ägnade mig inte ett enda ord. Den gruppen var på runt 10 pers och jag fick bra pepp av de snabba löparna Jessica och Åsa med sub40-kapacitet. Av Malin fick jag inte ett enda tips, inte ett enda påhejande ord. Snacka om att känna sig ännu sämre än vad man redan är!

Det som räddade mig från att känna mig så dålig att jag aldrig skulle ta ett enda löpsteg igen är att jag uppenbarligen saknar den gen som jämför mig med alla andra. Men det hindrar mig inte från att bli irriterad när jag känner mig orättvist behandlad för att jag springer långsamt. Och jag gråter en tår för alla andra som mår dåligt av att jämföra sig med alla andra och alltid känna sig sämre – och som på grund av det tappar både löp- och träningsglädje!

Den där orienterarsnubben på Balance står inte särskilt högt i kurs i mina ögon. Om jag hamnar på en av hans klasser igen kommer jag att gå därifrån.

Hittade inget pass på Balance som riktigt funkar med min kalender för den här veckan men glömde bort att jag faktiskt kan träna på egen hand. Satte mig därför på en cykel på lunchen och brände av 30 minuter: 3 minuter uppvärmning och nedvarvning, sedan tvåminutersintervaller med 1 minuts vila. Det blev på det hela taget ett rätt lågintensivt intervallpass. Kan tänka mig att pulsen låg runt höga 70% som max – men det kändes okej. Man vill ju inte förstöra sminket liksom…

Jo jag skämtade om det där med sminket.

Jag fick tyvärr återuppliva mina Saucony A2 och tränade med dem inomhus idag. Jag behöver ett par nya löparskor för inomhusbruk. Det får nog bli de där Aegisskorna ändå. Eller Nike Free… (jag kan verkligen inte bestämma mig!) Om jag är duktig och tar med mig matlåda till jobbet varje dag den här veckan – och kommande vecka – så har jag tjänat in dem!

Det blev ett intervallpass på löpbandet på lunchen – tillsammans med ett gäng andra hugade. Vi körde en pyramid, precis som förra gången, men eftersom passet var kortare var pyramiden inte lika hög. Intervallerna var 1 min, 2 min, 3 min, 4 min, 3 min, 2 min och 1 min. 1 minuts vila mellan varje intervaller och samma fart genomgående. Förra gången klarade jag inte att hålla i farten hela vägen men det gjorde jag idag vilket kändes som en liten seger i mitt huvud.

Det fina med Balance är att det inte är miljoner i kö till varje pass utan med några dagars framförhållning får man plats. Dessutom är alltid en viss del av biljetterna ägnade för drop in. Såklart finns det en hake – har man missat 3 bokade pass får man betala straffavgift!

Jag passade på att stretcha hälsenan lite extra efter passet och fick tips på en bra stretchövning jag ska göra så ofta jag bara kan. Jag har inte ont i hälsenan – men jag känner ofta att den finns där. Därför är jag rätt lugn med att jag inte löptränar som en dåre inför de där 11 milen i maj. Jag måste balansera mängd och avhållsamhet.

Efter träningen gick jag förbi Blueberry och köpte en vårsmoothie: green coconut. Den var supergod och knallgrön med en underton av pina colada.