Jag tror att det finns en mening med det mesta som händer oss. På ett eller annat sätt. Som idag. Jag var på Sportlife 75 minuter innan min klass skulle börja och visste inte riktigt vad jag skulle göra av tiden. Jag ringde några samtal. Jag började äta en banan. Jag tänkte jag skulle lyssna igenom min musik. Men… var fan var min skiva? J.ä.v.l.a.r! Den låg inte i väskan! Paniken bredde långsamt ut sig som en tung blöt filt. Jag fick tag på en taxi fort som tusan och undrade tyst om jag skulle hinna från Östermalm till Kungsholmen för att hämta mina skivor som låg i mitt datorfodral och tillbaka till Östermalm igen på typ 30-40 minuter. Då skulle jag fortfarande ha 15 minuters marginal till klassen! Taxichaffisen var lugn och sansad. Vi pratade cykel och han körde prickfritt. Jag var tillbaka på Östermalm på 32 minuter och 450 spänn senare och hade inte ens andan i halsen. Det fanns ett skäl, bestämt av någon eller något, till varför jag var på gymmet så lång tid innan min klass. Det var ju för att jag skulle hinna åka taxi!

När jag klev ur taxin var jag fortfarande ute i god tid och kunde pyssla med än det ena och än det andra och fundera på hur det var musikspelaren funkade nu igen. Det finns ju så många vred att vrida på…

Jag har spenderat den förhållandevis långa tiden sedan mitt förra inlägg med att tänka spinning, lyssna på spinningmusik, fundera över hur jag ska förklara mitt cykelklassupplägg på enklast möjliga sätt, mixa om min spinningmusik, lyssna på den några varv till, vara sjukt nervös och slutligen sätta mig på instruktörssadeln och köra en riktig klass. Premiärklassen! Eftersom jag är rätt bra på att multitaska hann jag med en härlig utesöndagsfrukost på den svindyra men härliga espressobaren i huset jag bor i, käka födelsedagsmiddag (inte min) med familjen på Koh Phangan Nybrogatan med rätt förvirrad personal och vara på jobbet svintidigt i morse för att hinna jobba undan en del eftersom jag visste att mycket fokus idag skulle läggas på den klass jag nyss kört. Lagom till klassen upphörde mitt multitaskande och jag hade fullt fokus på en sak. Att köra en bra klass!

Man blir inte världens bästa cykelinstruktör på första klassen. Men jag tyckte att det gick riktigt bra ändå. Och vet ni – det var himla kul! Det kände jag framförallt när jag kört klassen och jag kunde börja andas igen. Andas sådär på riktigt med avslappnade andetag utan anspänning.

Jag ”lånade” lunchklassen på Sportlife Östermalm kl 11.15 för att bli utvärderad. Det är en klass med Activiosystem vilket var extra kul. Vad jag inte visste var att det satt 3 cykelinstruktörer i publiken och en utvärderare längst bak (fast den sistnämnde visste jag ju om). Hade jag vetat det hade jag fått prestationsångest deluxe. Det kändes extra bra i kroppen att få spontana positiva kommentar efter klassen även från dessa instruktörer, inklusive den manliga instruktör med 16 års erfarenhet som cyklade i ”riktiga” cykelkläder. Det är sådana där personer man liksom vet att de är kräsna.

Med det sagt levererade jag inte en komplett fulländad cykelklass, men det kändes som en riktigt bra början och jag är sjukt taggad på att utveckla mitt instruktörskap och bli den instruktör jag vill vara. Det blir alltså mer tankar om spinning, lyssnande på spinningmusik, funderande över hur jag ska förklara mina cykelklassupplägg på enklast möjliga sätt, mer mixande av spinningmusik, mer lyssnande och lite mer nervositet. Fast, kanske inte riktigt fullt lika mycket som innan den här klassen…

Jag har haft en heldag i Göteborg med jobb och träning. Tågresan upp är alltid ett sömnpiller och jag vaknade sömndrucken i Göteborg men hann vakna till liv under promenaden till WorldClass. Jag tjänade nyligen rätt många hundralappar när jag hittade ett par fullgoda hörlurar att använda till att mixa musik med – jag hade fram tills dess trott att jag behövt köpa nya (bad sound kills good music). Jag var inne på Machuset här i Halmstad och spanade hörlurar – för nästan 3000 spänn! När jag sedan hittade riktigt bra lurar hemma, ja då var lyckan gjord och jag passade på att köpa en PT-timme med Madde istället. Träningsshopping är guilt free shopping och en PT-timme är i allra högsta grad guilt free!

Jag önskade mig ett pass med kettlebells som fokuserade på bål och överkropp och det var precis vad jag fick – i cirkelform. Att träna kettlebells är lite som att bli överkörd av ett tåg, satan i gatan vad jobbigt det är!

Efter träningen återhämtade jag mig med lite jobb framför datorn. Några timmar senare träffade jag Sportlifes stolthet Emil på Sportlife Exclusive. Jag har ägnat ett gäng sena kvällar åt att mixa musik till kommande spinningpass och jag ville få hans åsikt på det hela. Jag är medveten om att jag inte kan bli världens bästa instruktör på en gång men jag kan åtminstone göra vad jag kan för att det ska bli så bra som möjligt. Vi körde igenom klassen och nu ska jag bara finslipa lite på vissa detaljer i Mixmeister och typ lyssna igenom passet några hundra gånger så att jag kan musiken utan och innan.

Ungefär sådär såg min dag ut. Väskan rymde ett gäng olika outfits för träning och livet. Och handduk. Och dator. Och gigantisk kamera. Väskan var ordentligt tung och förmodligen en mardröm för en ergonom.

Outfit 1: Tights // Nike. T-shirt // Nike. Skor // Merrell.

Outfit 2: Cykelbyxor // Craft. T-shirt // Craft. Skor // Shimano.

Det här är Emil!

Den vanliga outfiten…