Åh vad jag såg fram emot Easylinepasset idag. Och så spinningpasset efteråt. Men när jag kom till gymmet några minuter innan Easylinen började så var passet fullt. Och jag blev besviken. Lika besviken över att jag skulle missa det jag sett fram emot som jag var över att jag hela tiden är för snäll. Att vara snäll är för det mesta en bra sak – så länge omgivningen fattar att man är snäll. Då får man good will. När omgivningen varken fattar eller förstår ja då offrar man bara sig själv och det förlorar också bara man själv på.

Utan musik i öronen satte jag av på löpbandet. När jag klev på var pulsen uppe i 80% av max. Inte för att jag var trött, slut och andfådd utan snarare för att jag var frustrerad. Skitförbannad, med andra ord. Att springa intervaller var det sista jag hade lust att göra men intervaller blev det ändå. Någonstans mellan 11-12 stycken hann jag med. 6-7 av dem blev 2 minuter långa och resterande blev 1 minut lång. Fokus låg på att få upp pulsen till över 90% (vilket jag lyckades med på alla utom de första 2) och att springa snabbare än förut (det lyckades jag också med). Teknikmässigt har jag svårt för att springa fort. Jag spänner mig och det blir jobbigt och konstigt, men idag var det de sista 2 intervallerna som kändes bäst rent teknikmässigt i kroppen och det gjorde mig rätt så glad igen.

När jag klev av löpbandet tog jag med mig ett hopprep och gick in i en sal. Jag varvade 100 hopp med 10 jämfotahopp upp på hög bräda men tröttnade efter 3 set och körde lite core istället.

Även om jag missade Easylinepasset så fick jag en plats på spinningpasset. Instruktören som håller söndagsklassen hör till en av mina favoriter men det blir lite mycket aerobics på cykeln ibland. Det bjöds inte på särskilt mycket vila men däremot noterade pulsklockan en maxnotering på över 90% och jag vet precis när det var – för det var ett parti som var både tokjobbigt och tokroligt. Vi körde sittande sprint och sedan rakt in i en sittande backe följt av sittande sprint och sedan rakt in i en stående backe (x 2) och när jag nu skriver ner det så låter det inte särskilt märkvärdigt men det var det. Det var riktigt märkvärdigt. Och riktigt bra.

Jag har varit och fått en provsmak från en klass som ska köras på Nikekonventet nästa helg och jag är helt och fullt övertygad om att det kommer bli en grym klass! Vi körde olika loopar och allt vi behövde komma ihåg var siffran 3. Ni som kör Jessicas klass på Nike kommer snart att fatta – ni andra kommer få veta mer när jag kör klassen nästa gång. Jag vill inte förstöra det roliga redan nu…

Bredvid mig på Nybroplans (något obekväma) Schwinncyklar satt Åsa och Nilla. Hepp, hepp hördes från dem lite nu och då. De är grymma på att peppa! Det är skönt med en grupp människor som vågar peppa och heja trots att man varken känner varandra till namn eller ansikte. Kanske beror det på instruktören som sitter längst fram – eller på den magiska känslan när en grupp människor delar ett rum där det kryllar av endorfiner?

Efter spinningen träffade jag Karin som kört rehabträning. När jag är i Stockholm är det alltid lika stressigt. Jag vill liksom hinna med att träffa allallalla men det är svårt att få till. Jag försöker planera in gemensamma träningspass, lunchdejter och nu – övernattningar hos kompisar för att verkligen få till effektiv tid att träffas. Dessutom är det närmre till och från jobbet (från till exempel Karin) än att åka ut till mina föräldrar i Saltsjöbaden. Man får inte vara dum…

Åsa, Jessica och Nilla

Jag är död. Inte själsligt men däremot kroppsligt. Kan någon injicera mig med Oboy, snälla?

Pass 1:

Tid: 45 minuter. 10 minuter i pulszon 3. 20 minuter i pulszon 4. 3 minuter i högsta pulszon – 5. Ett gäng minutrar vars pulszon aldrig registrerades. Maxpuls: 92%. Snittpuls: en bra bit över 70%.

Pass 2:

Tid: 51 minuter. 14 minuter i pulszon 3. 35 minuter i pulszon 4. 2 minuter i högsta pulszon – 5. Maxpuls: 91%. Snittpuls: 81%.

Ett pass easy line är frasen ”skenet bedrar” personifierat. Tänk att något som ser så enkelt ut kan vara så sjukt jobbigt. Dessutom sitter det ofta ett gäng tanter på maskinerna och ser lite lagom omotiverade ut. Men skenet bedrar. Man kan styrketräna och man kan styrketräna. Man kan springa och man kan springa. Och man kan ta mig fasen köra easy line och köra easy line. Skillnaden är inställningen och hur pass mycket man ger. Jag försökte ge allt, jag sprang och hoppade upp och ner på de där brädorna som en dåre mellan stationerna och tog nästan kål på mig själv.

Till spinningpasset efteråt var jag tvungen att köpa en Powerade för att överleva. Men det var på håret. Ändå var jag fast besluten att köra ända in i kaklet. Anledningen till att det höll hela vägen heter Dennis. Jag utnämner honom härmed till Form Friskvårds stolthet. Jäklarns vilken grym instruktör!