Igår hämtade jag ut mina första glasögon – alldeles lagom till min födelsedag. Grattis till mig. Tjugonio jäkla år. Hur gick det till? Det är främst de sista åren mellan typ 25 och nu som jag liksom inte alls minns. De har gått alldeles för fort!

För första gången någonsin så önskar jag mig faktiskt något av er som läser den här bloggen. Jag önskar mig ert engagemang i min rosa bandet-cykel den 2 oktober. Bidraget får vara hur stort eller hur litet som helst – alla kronor uppskattas! Till er som skänker mer än 500 kronor har jag en liten surprise som jag ska berätta mer om sedan!

Tyvärr öppnar inte insamlingen förrän lite senare i september men lägg gärna en kommentar till det här inlägget om ni vill vara med och bidra så kan jag maila ut ett infomail till er så fort allt kampanjen dragit igång. Ert stöd under det Rosa Dygnet skulle betyda oerhört mycket för mig rent mentalt – men ännu mycket mer för de kvinnor i vår närhet som någon gång kommer att drabbas av bröstcancer!

Det bästa med SATS är spinninginstruktören Pia. Har jag sagt det förut? Well – det tål att sägas igen!

Jag lyssnar inte alltid på vad Pia säger men idag lyssnade jag på vartenda ord. Vi körde återhämtningspass och jag höll mig lugn – till skillnad från pingpongbollen framför som körde med en kadens som höll på att få cykeln på rull på riktigt. Nu och då stannade han tramporna helt och tog en break – innan han snurrade igång fötterna likt en flygplanspropeller igen. Hans kompis satt bredvid mig och tog också pauser lite nu och då – och passade på att göra lite tvärtom och trampa baklänges.

Återhämtningspass är bland de svåraste passen att köra på en spinningcykel. Jag och min (andra) spinninggranne Ella konstaterade att vi saknade den där kicken man får av att maxa – och att återhämtning är ett nödvändigt ont.

Svettiga och snygga!

I eftermiddag tog jag med mig min mamma och drog på bloggevent. Emil var uppe i Stockholm för att gå på Super Saturday och när han ändå var uppe fixade han en Super Sunday också: indoor walking och RPM på Sportlife Odenplan.

Dagens indoor walkingpass var av en helt annan kaliber än mitt premiärpass på Sportlife i Göteborg i vintras. Det fanns en helt annan tanke bakom och upplägget var jobbigare! Vi körde Emils konventklass Norrlandsguld med Charlotte Kalla som intro. Ja Emil – det märks att ditt hjärta bankar för den tjejen!

Jag gillar indoor walking även om det inte riktigt sätter mitt hjärta i brand. Jag vet inte riktigt varför – men jag skulle gärna köra några fler klasser för att få en bättre känsla för det. Rent jobbighetsmässigt så ligger det absolut i paritet med spinning – bara man vågar ta i lite. Synd bara att namnet inte klingar riktigt rätt i munnen. Indoor walking liksom – hur spännande låter det?

Jag laddade med vatten i pausen innan vi körde igång med RPM:en. Jag hade inget flyt alls under cyklingen så klassen kommer inte läggas till minnesbanken direkt. Men så är jag inget RPM-fan heller. Jag tycker det är för hattigt – lite som en buffé med allt förutom en röd tråd. Det är inget fel i det – men det är inte min kopp med te.

Nästan hela bloggänget samlat – känner ni igen dem? Mamma undrade varför det nästan bara var tjejer med och jag konstaterar att killarna huserar bland löparbloggarna!