IgÃ¥r hämtade jag ut mina första glasögon – alldeles lagom till min födelsedag. Grattis till mig. Tjugonio jäkla Ã¥r. Hur gick det till? Det är främst de sista Ã¥ren mellan typ 25 och nu som jag liksom inte alls minns. De har gÃ¥tt alldeles för fort!

För första gÃ¥ngen nÃ¥gonsin sÃ¥ önskar jag mig faktiskt nÃ¥got av er som läser den här bloggen. Jag önskar mig ert engagemang i min rosa bandet-cykel den 2 oktober. Bidraget fÃ¥r vara hur stort eller hur litet som helst – alla kronor uppskattas! Till er som skänker mer än 500 kronor har jag en liten surprise som jag ska berätta mer om sedan!

Tyvärr öppnar inte insamlingen förrän lite senare i september men lägg gärna en kommentar till det här inlägget om ni vill vara med och bidra sÃ¥ kan jag maila ut ett infomail till er sÃ¥ fort allt kampanjen dragit igÃ¥ng. Ert stöd under det Rosa Dygnet skulle betyda oerhört mycket för mig rent mentalt – men ännu mycket mer för de kvinnor i vÃ¥r närhet som nÃ¥gon gÃ¥ng kommer att drabbas av bröstcancer!

Det bästa med SATS är spinninginstruktören Pia. Har jag sagt det förut? Well – det tÃ¥l att sägas igen!

Jag lyssnar inte alltid pÃ¥ vad Pia säger men idag lyssnade jag pÃ¥ vartenda ord. Vi körde Ã¥terhämtningspass och jag höll mig lugn – till skillnad frÃ¥n pingpongbollen framför som körde med en kadens som höll pÃ¥ att fÃ¥ cykeln pÃ¥ rull pÃ¥ riktigt. Nu och dÃ¥ stannade han tramporna helt och tog en break – innan han snurrade igÃ¥ng fötterna likt en flygplanspropeller igen. Hans kompis satt bredvid mig och tog ocksÃ¥ pauser lite nu och dÃ¥ – och passade pÃ¥ att göra lite tvärtom och trampa baklänges.

Återhämtningspass är bland de svÃ¥raste passen att köra pÃ¥ en spinningcykel. Jag och min (andra) spinninggranne Ella konstaterade att vi saknade den där kicken man fÃ¥r av att maxa – och att Ã¥terhämtning är ett nödvändigt ont.

Svettiga och snygga!

I eftermiddag tog jag med mig min mamma och drog på bloggevent. Emil var uppe i Stockholm för att gå på Super Saturday och när han ändå var uppe fixade han en Super Sunday också: indoor walking och RPM på Sportlife Odenplan.

Dagens indoor walkingpass var av en helt annan kaliber än mitt premiärpass pÃ¥ Sportlife i Göteborg i vintras. Det fanns en helt annan tanke bakom och upplägget var jobbigare! Vi körde Emils konventklass Norrlandsguld med Charlotte Kalla som intro. Ja Emil – det märks att ditt hjärta bankar för den tjejen!

Jag gillar indoor walking även om det inte riktigt sätter mitt hjärta i brand. Jag vet inte riktigt varför – men jag skulle gärna köra nÃ¥gra fler klasser för att fÃ¥ en bättre känsla för det. Rent jobbighetsmässigt sÃ¥ ligger det absolut i paritet med spinning – bara man vÃ¥gar ta i lite. Synd bara att namnet inte klingar riktigt rätt i munnen. Indoor walking liksom – hur spännande lÃ¥ter det?

Jag laddade med vatten i pausen innan vi körde igÃ¥ng med RPM:en. Jag hade inget flyt alls under cyklingen sÃ¥ klassen kommer inte läggas till minnesbanken direkt. Men sÃ¥ är jag inget RPM-fan heller. Jag tycker det är för hattigt – lite som en buffé med allt förutom en röd trÃ¥d. Det är inget fel i det – men det är inte min kopp med te.

Nästan hela bloggänget samlat – känner ni igen dem? Mamma undrade varför det nästan bara var tjejer med och jag konstaterar att killarna huserar bland löparbloggarna!