Någonstans på Island. Någonstans på en häst. Livet, säger de. Ja, det är just det jag provar just nu. Vi kom igår och rider i fyra dagar med en stor flock hästar, rätt fram tills det att planet lyfter hemåt igen.

Bilderna nedan är tagna av min vän Ella, under hennes tidigare år på Island.

Häromkvällen fick jag besöka Trumvallen och rida ut på fjället; förbi fäbodvallar och trädgränsen och rätt ut i friheten. Trumvallen är en ranch strax utanför Vemdalen och jag vet att det är ett alldeles särskilt ställe efter att Katta var där förra sommaren och hjälpte till med att fösa kor som går på fribete. Hon har berättat om det med stor passion så många gånger det senaste året och det var fantastiskt att få uppleva en bit av det som hon tycker så väldigt mycket om.

Min blogg fyllde 10 år i maj och jag firade med en helt fantastisk helg i den villa som Zlatan gärna bor i när han är i Åre. Jag fick mycket fint i present – och framförallt fantastiska tal under kvällen. Av Katta och Katrin fick jag en upplevelse: en solnedgångsritt på Trumvallen.

Det som är så otroligt är att vi hade magiskt väder i Åre den där helgen i maj – och lika fantastiskt väder häromkvällen. Trots att molnen legat mörke tidigare under dagen bjöd kvällen på ett skådespel som man knappt aldrig ser, än mindre just den kväll då man allra helst vill ha det. Kolla bara hur det såg ut när solen gick ner:

När vi körde in mot Trumvallen så var det som att kliva in i en modern westernfilm. Hästarna stod sadlade – givetvis med westernsadlar – och min häst hade även packväskor. Vi packade långa regnrockar på sadlarna och red med westerntyglar. Jag har ridit western en gång förut – det var snudd på vinter och såhär såg det ut då!

Min häst hette Mac och var en muskulös och smäcker nordsvensk; snäll, envis och pigg och hela tiden med ena örat mot mig. Medan vi red över vattendrag, på skogsvägar och obanad terräng upp mot fjället satt jag och smånynnade och tittade ut över livet och världen. Här är han förresten:

Nä vi kommit en bra bit ovan trädgränsen satte vi av – och det var ungefär då som solen inledde sitt skådespel. Camilla, som ledde vår tur, gjorde upp eld och kokade kaffe och bjöd på bullar. Dessutom trollade hon fram en liten flaska bubbel som vi alla skålade i!

Himlen var dramatisk och bjöd på regnmoln långt där borta vilket gav ännu mer färg över horisonten. Det var helt galet vackert och så knasigt härligt att solnedgången var just såhär just den kvällen.

När vi red ner mot dalgången igen sänkte sig mörkret över oss och våra hästar och när vi kom till stallet igen var det alldeles mörkt. Hästarna som var kvar i hagen kom och mötte oss och vi hade nog alla någon form av eufori i kroppen. Strax efter midnatt lämnade vi Trumvallen med stora känslor – och med den härliga gemenskapen från att ha delat en alldeles fantastisk kväll!

Jag körde upp från Stockholm till Åre i söndags. Merparten av tiden med den härliga förnimmelsen av den tryggaste doften i världen; den av stall och häst!

I Öregrund (ja, det blev en omväg…) stannade jag till hos min vän Ella på Snäcksjön och efter obligatorisk fika och en sväng runt gården så hämtade vi in ett par hästar från de olika hagarna och sprayade oss för skydd mot broms och annat – och satte upp på fina islänningar.

Från att ha varit hästtjej i unga år till att ha paketerat all erfarenhet och kunskap i bakhuvudet under evigheters evighet är jag snart tillbaks på banan igen. I söndags avancerade jag dessutom flera steg i Ellas ögon eftersom jag satt kvar på hästryggen när min häst hoppade tvärt åt sidan mitt under full galopp när några tjädrar flög upp från diket och skrämde slag på min islänning. I huvudet hann jag tänka att det var så jobbigt med skrubbsår – som jag skulle fått om jag trillat av – så det var lika bra att jag satt kvar där jag satt med ena foten i stigbygeln och den andra dinglandes. Men det gick ju fint!

Såhär såg det ut senast jag var hos Ella. Jag var nöjd med sommaren redan då – och sa att resten bara var bonus. På vintern ser det ut såhär – jag börjar faktiskt längta lite…