Vi lämnade Stockholm i tid igår morse så det hade knappt hunnit bli kaos på vägarna. Det var blött och kallt och slaskigt. När vi kom fram till Boston möttes vi av härlig värme. Shortsväder! Nästan som sommar! Min väska var tunt packad men en omgång träningsläder har jag minsann med mig. Jag tänkte fylla den lite mer på den här sidan Atlanten.

Vi har blivit gamla, jag och Grabben. Vi lägger oss så snart solen gått ner – och vaknar i ottan. Grabben skulle i och för sig ta marathonbussen klockan 6 – men jag hade inte en enda anledning att inte somna om igen.

Eftersom solen strömmade in genom fönstret så tog jag med mig karta och kamera och gick ut en sväng. Jag gick gata upp och gata ner i anrika Beacon Hill som är ett anrikt område där de förmögna bodde för några hundra år sedan. Här finns många antikaffärer och bagerier och jag stannade till på ett café för en frukostbagel. Klockan hade slagit 8 och inte en enda butik var öppen.

Marathonstarten gick klockan 10 och då hade jag hunnit med ännu mer promenerande. Människor stod redan i dubbla led längs med målrakan på marabanan och i brist på annat anslöt jag mig till folkmassan. På en stor skärm bakom mig visades loppet och så fort kameran zoomade in amerikanderna i tätklungorna så tjöt folket runtomkring mig. Ryan Hall, publikens favorit från USA, slutade 4:a med ett ordentligt pers på 2.06 (tror jag) någonting medan Kenyanen Mutai sprang in på nytt världsrekord på 2.03. Inte konstigt med tanke på hur mycket medvind det blåste. Och okej då, han har nog tränat rätt bra och sådär också…

Världsrekord i all ära, mest spännande blev avslutningen på damloppet. Här var det också en amerikanska som låg uppe i täten och spurtade fram och tillbaka med 2 andra kenyanskor den sista kilometern. Man var inte riktigt säker på vem som skulle vinna förrän de faktiskt korsade mållinjen. En bit efter täten kom en stackars tjej som uppenbarligen haft problem med magen under loppet och inte velat stanna. Benen var alldeles bruna och som en man bredvid mig sa – ”hon hade nog önskat att det regnat idag”.

Jag stod och trängdes i rätt många timmar innan de vanliga dödliga sprang förbi mig mot mål. När loppet varit igång i 3 timmar hade jag avancerat och stod längst fram vid staketet och hade nästan fri sikt. Med betoning på nästan. Det stod fullt med poliser och vakter i vägen… Boston marathon må vara en folkfest men det är inte det mest publikvänliga lopp jag varit med om. Det var både trångt och svårframkomligt så att man fastnade i flaskhalsar. Däremot är Boston Marathon det mest påhejade jag lopp jag varit publik till. Det visslades, applåderades, tjoades och pinglades i bjällror. Det var fullt ös från både publik och löpare!

Efter knappt 3 timmar sprang loppets snyggaste outfit förbi och på fel sida om 3-timmarsgränsen kom också Grabben. Efter att ha skyndat runt hela marathonområdet (som var avstängt för löpare) möttes vi upp. Jag med onda fötter efter att ha gått och stått sedan tidig morgon – och Grabben verkade både stelare och slitnare än när han tangerade sitt sub3-PB i Berlin i höstas. Medvinden hade tydligen inte hjälpt på slutet då den behövts som bäst. PB-vittringen tog slut vid 3 mil då bristen på långa långpass gjorde sig till känna. Men det där får han skriva mer om på sin egen blogg. Nu har vi en sista kväll i Boston att leva loppan på!

Beacon Hill

Världens snabbaste…

…loppets snyggaste!

Svenske USA-Stefan persade rejält

Känner vi igen han i blått eller?

Det där med att springa marathon ser ut att göra lite ont?

Det är strålande vackert när solen skiner. Ett myller av människor flanerar, skrattar, umgås, joggar, solar på parkbänkar och insuper grönska i USA:s äldsta park med anor från 1600-talet. Här har boskap betat och människor hängts förut. Idag är det en plats för bröllopsfoton och barnlek och turer på den lilla dammen med svanenbåtar från tidigt 1800-tal. Imorgon bitti klockan 06.00 (kl 12 svensk tid) är det härifrån marathonlöparna bussas ut för att sedan springa tillbaka.