Jag har varit och tränat på Itrim med mamma. Och jag måste säga att jag är imponerad! Jag är inte alls i målgruppen men jag kan se potentialen.
Gymmet består egentligen av ett enda stort rum med cirkelträningsmaskiner. Mellan maskinerna går eller hoppar man på brädor med svikt, allt utifrån hur pass tränad man är. Jag körde höga benlyft och sparkar i baken och lite box i luftenövningar men man kan göra i stort sett vad som helst. I en hörna stod en maskin som mätte pulsen och min mamma måste ha ett hjärta av ett helt annat slag för hon får vid många tillfällen upp pulsen på över 200, och då är hon 1) troligtvis inte supernära sin maxpuls och 2) 50 år. Själv mätte jag min puls till 169 vid ett tillfälle, men det var efter en ganska lugn station.
Det var en instruktör från Itrim som peppade på oss lite nu och då och hon kunde alla våra namn utantill och det i sig personifierar stämningen som jag upplevde den. Den är varm och vänlig och personalen håller i handen hela vägen. Ja, inte bokstavligen då.
Vi körde på i 30 minuter och jag fick upp ett ordentligt flås. Jag märker att mitt underskott av kalorier gör att mjölksyran alltid är nära och att jag muskelmässigt snabbt blir trött. Men det finns ett undantag – hjärtat! Flåset är det minsann inga problem med. Det märkte jag idag, och det märkte jag igår. Kanske är det inte så konstigt – hjärtat matas fullt med bränsle i form av kärlek medan kroppen knappt får någonting alls i form av energi…
Itrim Kungsholmen
En del av träningsrummet
I ett hörn kunde man provsmaka de olika Itrimprodukterna. Mamma häller upp morotssoppa i ett litet, litet glas. Sådant där man gjorde flourskölj i ni vet.
Här står jag med mammas matkasse!
Efter regn kommer solsken!
