Idag har jag äntligen tränat! Satte på mig bästa Asics Ayami-outfiten och kombinerade med rosa skor. Fast… det höll på att inte bli någon träning alls. Förvirrade mig bort i almanackan och det var inte förrän Outlook påminde mig om att jag hade en inbokad PT-timme med Magnus på Under Construction inom 5 minuter som jag kom på att visst fasen, det var ju 13.30 och inte 15.30 vi skulle köra idag!

Vi hann med rätt mycket: benböj och utfallssteg i olika varianter och så skulderbladsrörlighet och core och stretch.

På väg tillbaka till jobbet slank jag in på ICA To Go och köpte deras egna mineralvatten med smak av äpple och päron. Ett av de godare smaksatta vattnen på länge! Jag köpte också en burk med jordgubbar: rensade och sköljda och klara att äta. ICA To Go är rätt bra ändå.

Det är lite mycket just nu. Lite för mycket ad hoc liksom. Sådant som bara blir – och sådant man så gärna vill göra. Imorgon är vi ett gäng som åker ner till Torekov och tränar – och andas ut (spa:ar, umgås och äter god mat). Jag tror det kan behövas för många av oss. Men innan dess är det en del som ska roddas med. Sponsorpaket ska hämtas ut och fraktas runt och logistiken ska liksom funka. Samtidigt som jag jobbar, tränar och tvättar svettiga träningskläder. Meck meck. Stress stress.

Imorse hann jag med att träna med Magnus. Kände mig lite matt efter gårdagens bikram och otroligt törstig. Glömde som vanligt bort att ta med mig vattenflaskan men sippade duschvatten medan jag tvättade håret i duschen efteråt och funderade på vad som är den värsta känslan som kroppen kan framkalla (med undantag från skador och sådant). Är det värre att vara supertörstig än att vara superkissnödig till exempel? Superhungrig eller supermätt?

Ikväll ska jag och Grabben träffa kompisar vi sällan träffar, gå på sommarfest, tvätta de sista kläderna vi behöver och torktumla de som redan är tvättade, hämta ut paket på ICA innan de stänger, transportera lite andra paket hem från kontoret, packa och helst sova innan klockan 22. Eller midnatt.

Kungsgatan. Lika stressig som jag känner mig.

Fartlek med Magnus ute på Djurgården idag. Himla jobbigt. Varför fortsätter man hålla på när det är sådär jobbigt att allt i huvudet säger att man ska stanna? Eftersom jag inte hittat svaret än så stannade jag. Och jag tänker på den där VM-längdtävlingen i Norge i vintras när det gick så himla dåligt för svenskarna och de kämpade och kämpade med dåligt glid i vinterdimman mitt ute i ingenstans. Varför fortsatte de när de visste att det skulle bli en mittimellanplats fast de egentligen hade medaljer i kroppen? Jag skulle stannat.

Varför fortsätter ni när det är jobbigt? När benen känns tunga och när hjärtat sakta flyttar sig uppåt halsen. När lungorna inte får plats i bröstet och när ni kämpar och kämpar men känslan säger att det går lite för tungt och lite för långsamt. Om det känns som att man flyger fram så fattar jag grejen. När det känns som att man är kung så är det jobbiga lätt. Men så känns det sällan för mig – och förmodligen för er andra med?

Om man ser till mönstret så har jag matlåda med mig en gång var tredje vecka. Matlådedagen var idag. Men fy sjutton vad tråkigt det är med matlåda! Fint upplagd mat på snyggt porslin går inte att mäta sig med blandat innehåll i en gammal glasslåda i plastpåse. Fetaostsallad med kyckling blev det i alla fall.