Jag började dagen med långa intervaller. Jag har inte sprungit så värst mycket i veckan eftersom jag varit lite orolig för hälsenan. Igår fick jag vadmassage och efter det har det blivit bättre – så imorse sprang jag 3 lite längre intervaller på min korta morgonrunda. Kroppen var segstartad och ville först inte kännas vid att den kan springa. Men det kunde den – efter ett tag…

När jag kom hem åt jag megagod frukost på philadelphiarullade laxskivor, ägghalvor och så blåbär och keso med en liten klick kesella rabarber. Nu ska vi ut på vägen igen. Göteborg väntar!

Det blev en kortkort snabbdistans rätt up ur sängen imorse. På morgonvingliga ben och med rätt dålig uppvärmning gick de flesta minutrar lite för fort. Jag blev trött, såklart, och tog en paus i mitten. När jag försökte lugna ner tempot hamnade jag i min vanliga 6.30-lunk. Det är tydligen svårt att springa rätt. Inte för att det gör något, egentligen. Allt som är jobbigt är bra!

Jag avslutade i Grafittiparken. Hade tänkt köra några styrkeövningar men kände mig rätt omotiverad efter 14 armhävningar. Så jag gick hem och inväntade att de andra skulle vakna efter gårdagens väldigt sena 21-årsfest… Nu sitter vi på mysiga Caffe & Company och äter frukost, eller ja, brunch (igen) – och klockan har visst blivit 13… Eftersom det inte finns så mycket att göra i Halmstad på (regniga) söndagar blir det nog lite mer träning sen.

Jag är hemma. I hjärtat och i verkligheten. Hemma i min lägenhet. I det som är mitt. Eller… okej, det är väl Grabbens lägenhet också… Vi stod en lång tid ute på balkongen igår. Lyssnade på någon som hade fest på en annan balkong. På vågskvalp från Nissan och på skratten från restaurangerna vid bron. På musik som hördes från en uteservering och på fåglar som flög över Norre Katts park. Lyssnade på allt det där som är hemma.

Imorse vaknade vi efter ställd klocka. Snoozade någon halvtimme extra medan solen flödade in genom sovrumsfönstren. När jag gick ut på samma balkong som igår kväll såg jag flera löpare som kom morgonjoggandes längs Nissan. Unga, äldre, killar och tjejer. Med och utan hund. Snabba steg och lätta fötter och släpande, långsamma, morgontrötta.

Min utmaning imorse var att springa det andra passet i Träningsglädje Training Camp. 70 andra personer har också kört samma pass – eller ska köra innan veckan är slut. Det är inspirerande att veta att många andra också går igenom samma jobbighet, samma trötthetskänslor och samma svettpärlor i pannan och mjölksyra i benen.

De första 30-sekundrarna gick fint. Pigga ben, lätt steg och bra driv. De 2 60-sekundrarna gick också rätt så bra. Härligt, tänkte jag. Solen värmde terrängen under mina fötter och trädkronorna låg som ett luftigt tak över huvudet. Rundan vi sprang runt Frennarp var platt och snäll – men intervallerna blev hårdare. I de 2 90-sekundersintervallerna höll jag bra tempo och driv, men nu började det bli jobbigt på riktigt. Sådär så att man liksom inte hinner återhämta sig under vilan. De 2 efterföljande 2-minutrarna sprangs i ett annat tempo. Inte samma snabba steg, men ändå hög ansträngningsnivå. Och så var det de 2 sista riktigt långa intervallerna: 3 minuter. Den första av dem minns jag inte, men i den sista så var det som att springa i en annan värld. Jag hörde Grabben någonstans lång borta men tänkte på helt andra saker. Tankarna flöt i sirap och benen gick av sig själva. Inte särskilt fort nu heller, men fort nog för att jag skulle vara nöjd. De allra sista 2 30-sekundrarna var en njutning. Korta, sköna, svettiga – och snabba.

När jag hämtat andan tog vi gott om tid på oss att stretcha. Bryggan nedanför huset badade i solsken och firade semesterkänslan med extra mycket sätesstretch.