Jag började dagen med lÃ¥nga intervaller. Jag har inte sprungit sÃ¥ värst mycket i veckan eftersom jag varit lite orolig för hälsenan. IgÃ¥r fick jag vadmassage och efter det har det blivit bättre – sÃ¥ imorse sprang jag 3 lite längre intervaller pÃ¥ min korta morgonrunda. Kroppen var segstartad och ville först inte kännas vid att den kan springa. Men det kunde den – efter ett tag…

När jag kom hem åt jag megagod frukost på philadelphiarullade laxskivor, ägghalvor och så blåbär och keso med en liten klick kesella rabarber. Nu ska vi ut på vägen igen. Göteborg väntar!

Det blev en kortkort snabbdistans rätt up ur sängen imorse. På morgonvingliga ben och med rätt dålig uppvärmning gick de flesta minutrar lite för fort. Jag blev trött, såklart, och tog en paus i mitten. När jag försökte lugna ner tempot hamnade jag i min vanliga 6.30-lunk. Det är tydligen svårt att springa rätt. Inte för att det gör något, egentligen. Allt som är jobbigt är bra!

Jag avslutade i Grafittiparken. Hade tänkt köra nÃ¥gra styrkeövningar men kände mig rätt omotiverad efter 14 armhävningar. SÃ¥ jag gick hem och inväntade att de andra skulle vakna efter gÃ¥rdagens väldigt sena 21-Ã¥rsfest… Nu sitter vi pÃ¥ mysiga Caffe & Company och äter frukost, eller ja, brunch (igen) – och klockan har visst blivit 13… Eftersom det inte finns sÃ¥ mycket att göra i Halmstad pÃ¥ (regniga) söndagar blir det nog lite mer träning sen.

Jag är hemma. I hjärtat och i verkligheten. Hemma i min lägenhet. I det som är mitt. Eller… okej, det är väl Grabbens lägenhet ocksÃ¥… Vi stod en lÃ¥ng tid ute pÃ¥ balkongen igÃ¥r. Lyssnade pÃ¥ nÃ¥gon som hade fest pÃ¥ en annan balkong. PÃ¥ vÃ¥gskvalp frÃ¥n Nissan och pÃ¥ skratten frÃ¥n restaurangerna vid bron. PÃ¥ musik som hördes frÃ¥n en uteservering och pÃ¥ fÃ¥glar som flög över Norre Katts park. Lyssnade pÃ¥ allt det där som är hemma.

Imorse vaknade vi efter ställd klocka. Snoozade någon halvtimme extra medan solen flödade in genom sovrumsfönstren. När jag gick ut på samma balkong som igår kväll såg jag flera löpare som kom morgonjoggandes längs Nissan. Unga, äldre, killar och tjejer. Med och utan hund. Snabba steg och lätta fötter och släpande, långsamma, morgontrötta.

Min utmaning imorse var att springa det andra passet i Träningsglädje Training Camp. 70 andra personer har ocksÃ¥ kört samma pass – eller ska köra innan veckan är slut. Det är inspirerande att veta att mÃ¥nga andra ocksÃ¥ gÃ¥r igenom samma jobbighet, samma trötthetskänslor och samma svettpärlor i pannan och mjölksyra i benen.

De första 30-sekundrarna gick fint. Pigga ben, lätt steg och bra driv. De 2 60-sekundrarna gick ocksÃ¥ rätt sÃ¥ bra. Härligt, tänkte jag. Solen värmde terrängen under mina fötter och trädkronorna lÃ¥g som ett luftigt tak över huvudet. Rundan vi sprang runt Frennarp var platt och snäll – men intervallerna blev hÃ¥rdare. I de 2 90-sekundersintervallerna höll jag bra tempo och driv, men nu började det bli jobbigt pÃ¥ riktigt. SÃ¥där sÃ¥ att man liksom inte hinner Ã¥terhämta sig under vilan. De 2 efterföljande 2-minutrarna sprangs i ett annat tempo. Inte samma snabba steg, men ändÃ¥ hög ansträngningsnivÃ¥. Och sÃ¥ var det de 2 sista riktigt lÃ¥nga intervallerna: 3 minuter. Den första av dem minns jag inte, men i den sista sÃ¥ var det som att springa i en annan värld. Jag hörde Grabben nÃ¥gonstans lÃ¥ng borta men tänkte pÃ¥ helt andra saker. Tankarna flöt i sirap och benen gick av sig själva. Inte särskilt fort nu heller, men fort nog för att jag skulle vara nöjd. De allra sista 2 30-sekundrarna var en njutning. Korta, sköna, svettiga – och snabba.

När jag hämtat andan tog vi gott om tid på oss att stretcha. Bryggan nedanför huset badade i solsken och firade semesterkänslan med extra mycket sätesstretch.