Söndagar är den klassiska lÃ¥ngpassdagen och idag gällde det även mig. Det gjorde det förresten förra veckan ocksÃ¥ fastän jag kallade det ett kort löppass. Jag planerade in runt 15 kuperade kilometrar och sÃ¥ blev det trots att jag ändrade lite var jag sprang längs vägen. Jag hade Fysiopodden i öronen och jag gillar den i stort. Framförallt sÃ¥ tycker jag att den är bra inspelad: bra röster och bra ljud och snygg sajt! Ett lyckat exempel pÃ¥ snygg paketering som jag brukar prata om. Ibland märks det att det ibland bara är killar som pratar för ett tag var det bara manliga atleter man hänvisade till när man skulle exemplifiera saker. Och i avsnittet om hälsohets sÃ¥ upplevde jag ibland att man inte riktigt hade full omvärldskoll men lite senare förstod jag det som att sättet de pratade om ett ämne var nytt för dem. SÃ¥ pÃ¥ det stora hela gillar jag Fysiopodden – mycket väl medveten om att vi ser världen (och diskuterar den) sÃ¥ som vi själva är. Det gäller i allra högsta grad även mig. Sedan lyssnade jag pÃ¥ en annan pod men jag dog trÃ¥kighetsdöden sÃ¥ jag körde igÃ¥ng Jillian Michaels igen, men dÃ¥ var jag typ hemma.

Halmstad stoltserar också med blommande träd och jag önskar att de såg ut såhär hela sommaren. Men, på ett sätt så är den allra bästa tiden just nu. När allt slår ut och börjar blomma. Ljusgrönt och skirt och så vackert och fint. Sedan blir man liksom van. Tar det gröna för givet.

Jag minns hur jag för några vårar sedan sprang min favoritrunda runt Frennarp här i Halmstad och verkligen såg skillnad dag för dag. Hur allting slog ut och blev sådär fantastiskt blomstrande, grönt och levande. Så var det också idag.

Framåt kvällen drog jag på mig löparkläderna och begav mig iväg tillsammans med Grabben. Vitsipporna stod fortfarande som allra bäst i backen men även löven på träden har slagit ut. Grabben coachade mig genom ett gäng intervaller och medan sekunderna tickade ner fokuserade jag på annat istället för att tänka på flås och trötthet. Trots att jag låg nära maximal anstängning var det som att jag tog in varje nyutslagen liten blomma vi sprang förbi. Kikade på varje litet löv som slagit ut. Varje träd. Varje liten vitsippa.

Intervallfacit blev 15 minuters uppjogg och 15 minuters nedjogg och däremellan 30, 60, 30, 60, 90, 60, 30, 60, 30 sekunders intervaller.

Såhär kan man se ut när man inte tränar.

Man blir lite knäpp när man cyklar. Efter dagar med cykelpass pÃ¥ 4, 5, 6, 7 timmar sÃ¥ bestämde jag mig för ett kort löppass idag. PÃ¥ 2 timmar. Det kändes som en bit kaka. Som om jag glömt bort att det faktiskt är jobbigare att springa… Men jag väljer att se det positivt – efter de där lÃ¥nga passen pÃ¥ cykel sÃ¥ känns ett lÃ¥ngpass mentalt enkelt. Bara att genomföra – man är ju sÃ¥ snart hemma ändÃ¥.

Jag drog pÃ¥ mig hörlurarna med Monika Björn (som intervjuades av Petra i Inner Strength-podden) och sprang mot Solliden och sedan förbi Borgholm bort mot Köpingsvik och tillbaka igen. En fin runda med mÃ¥nga vitsippor som jag givetvis dokumenterade…