Jag minns förra september i Hälsingland. Jag var morgonpigg och möttes av ett nytt skådespel varje morgon. Det är helt fantastiskt vad som pågår där ute tidigt om morgnarna. Imorse var jag morgonpigg igen. Jag knöt löparskorna och sprang en halvtimmes fartlek. Fartlek är som intervaller fast inte knutna till specifik fart eller tid. Det kan vara att till exempel höja farten fram till trädet långt där borta, upp till krönet eller fem lyktstolpar. Ett kul sätt att få till ett högintensivt löppass på.

När jag kom hem gjorde jag frukostsmörgås med avokado och grapefruit. Och en stor kopp kaffe med mjölk. Fredagskänslan har infunnit sig och den är härlig!

Det finns en tjusning i att göra jobbiga saker. Det är en alldeles speciell känsla under tiden jag gör det där jobbiga, men det är allt efteråt som gör det alldeles värt. Men det finns också vissa jobbigheter som gör att jag ibland inte alls blir särskilt sugen, och faktiskt avstår.

Det allra jobbigaste jag vet är att gå upp runt 4-5 på morgonen, ofta i kyla och mörker, för att ladda upp inför en stor utmaning. Till den här kategorin hör i stort sett alla maratonlopp. Färskast i minnet är Dublin marathon förra året, men jag minns också ett lopp i Amsterdam för många år sedan. Att gå upp alldeles för tidigt och känna sig mosig i huvudet och kroppen och inte alls vara sugen på att ladda eller prestera. Det är det absolut jobbigaste. Dessutom måste man gå ut i kylan och mörkret. Att ställa upp i Vasaloppet känns extremt jobbigt bara på grund av hur tidigt man måste gå upp och tvinga i sig gröt!

Det näst jobbigaste är precis i början av det jag ska göra; oavsett om det handlar om just marathon eller någon annan fysisk utmaning som kommer att ta lång tid. Den första timmen eller första milen är en tråkig transportsträcka till känslan av att äntligen vara igång. Väldigt jobbigt! Dessutom har jag ofta en rätt seg känsla i kroppen i början – jag känner mig sällan superpigg utan kan nästan vara mer pigg mot mitten eller slutet.

Ofta när jag gör något väldigt jobbigt så känner jag att jag aldrig vill göra det igen. Och så gör jag det inte igen.

Men det handlar aldrig om att inte göra något jobbigt igen, bara det att jag vill göra något annat jobbigt. Det finns ett speciellt ställe när jag springer runt Åreskutan där jag alltid blir jättetrött eftersom där är mörkt (skuggigt), blött (myr) och jäkligt. Och när jag fått den känslan en gång så återkommer den på exakt samma ställe också framöver. Hjärnan är ett fenomenalt verktyg, men när det används fel blir det och inte alls bra.

Jag tycker att det är jobbigare att springa ett millopp än ett ultralopp och det är jobbigare att springa ett asfaltsmarathon än en terrängultra. Men jag hade hellre sprungit ett millopp än gjort 100 solhälsningar och jag tycker uppenbarligen att det är lättare att gå med en tung tung kettlebell upp och ner på fjället än att ta mig en vertikal kilometer så snabbt som möjligt.

Vad som är jobbigt beror på så många paramterar men tre saker som jag minns som väldigt jobbigt är:

Dublin marathon, när jag körde 25 spinningpass på rad under ett event och tiokilometersloppet på Cypern som också var det fjärde loppet den fjärde dagen under Cyprus International 4 day Challenge. 24-timmarsloppet i Skövde var faktiskt också rätt jobbigt eftersom det var så galet varmt den dagen.

Men jag minns det däremot som oförtjänt enkelt att: cykla 60 mil till Åre eller springa Jämtlandstriangeln på en dag.

Vad är det jobbigaste du har gjort?

Jag skrev det där som står i rubriken till en bild på Instagram (jag heter @sararonne där) häromdagen och mantrat har fastnat i min hjärna. Ju mer jag tänker på det desto mer saker som jag tycker om symboliserar det.

Just den dagen var jag på väg uppför ett berg i Åre. På toppen började det regna småspik och det var fantastiskt. I funktionskläder är allt skitväder rätt så fantastiskt (om man inte är ute för länge eller har skavsår eller ont någonstans eller taskigt med energi). Uppför och småspik och jag var i mitt esse.

Igår kväll tog jag en sen kvällsrunda. Jag hade på riktigt suttit inne och jobbat konstant hela dagen och inte ens knäppt av min Moccamaster från förmiddagens bryggkaffe. Tids nog knäppte den av sig själv i tron om att den glömts bort.

Att sitta still sådär en hel dag är totalt ohälsosamt av flera skäl och det är ju en evinnerlig tur att jag inte gör det så ofta men njutningen att få sticka ut på en löptur i kolmörkret efteråt alltså. Ren och skär lycka.

Jag älskar att springa i mörker. Det är som att alla sinnen är mycket starkare då. Och på samma gång så är omvärlden så totalt frånvarande. Det är som att vara i sin egna bubbla – precis som när det regnar småspik. When the going gets tough och så vidare. Eller så är det inte särskilt tufft alls utan alla andra väljer bara helt andra tillfällen. Som tidpunkter mitt på dagen som är mina absolut tråkigaste om jag inte springer långpass i en skog eller på ett fjäll.

Det har varit fullmåne så många kvällar i rad nu att jag dessutom lever i en dubbelvärld av enorm sömnbrist och evinnerlig energi. Det är så knasigt att jag inte kan sova när det är fullmåne – och jag tycker att den senaste tiden har det blivit allt värre med det där. Kombinationen med att min hjärna går på full speed med mina jobbprojekt och alla bra idéer jag måste knyta en röd tråd genom gör kanske måneffekten extra påtaglig. Men jag tänker att det är sådant som kvällsjoggar i nattmörker nog kan bota.

Till veckan måste jag skaffa mig en bra pannlampa. Förra säsongens har blivit utbränd.