Jag har precis sprungit första passet i den här utmaningen. Jag började med 2*10 minuter och siktade på att lägga mig på ca 85-88% av maxpuls och höll det rätt så stadigt.  10 minuterslängden skrämmer mig inte så fasligt utan jag tycker att det är rätt så behagligt mentalt. Jag kan till och med springa dessa pass med pod i öronen (idag blev det 2 avsnitt av Årepodden).

För kroppen är det inte lika behagligt – men inte heller spyjobbigt. Det är precis så att man har den där jobbiga känslan kvar i halsen en halvtimme efter passet är avslutat. Den där känslan som sitter högt, högt upp och liksom trängs i halsen de gånger då man verkligen maxar. Vet ni vilken jag menar?

Pass strax under, på och strax över mjölksyratröskeln har kommit att bli mina favoritpass – oavsett om det handlar om cykel eller löpning. För välmåendets skull ger de mig en nöjdare känsla än mer lågintensiva pass, och dessutom vet jag att de gör gott för kroppen.

För många är det här med tröskelpuls något av ett frågetecken. Då rekommenderar jag att läsa Jessicas inlägg: hur känns mjölksyratröskeln samt mer om mjölksyratröskeln.

Jacka // Craft WP Stretch. Tights // Craft PXC High Function (nya favoriter). Mössa // Seger. Skor // Icebugs med dubb

Intervaller är king så jag utmanar dig på 5 olika typer av intervallpass under januari. Det är ju trots allt världens längsta månad så något kul ska vi ju ha för oss! Utmaningen ”jävligt jobbig start på 2014” finns på Facebook så häng med där! De 5 intervallpassen är:

1.
15*1 min

2.
4*6 min

3.
3*30 sek + 3*60 sek + 3*90 sek + 3*120 sek

4.
2*10 min

5.
5*5 minut

Bild från Lighthouse run på Playitas i höstas

Något jag sällan tränar vad gäller löpning, men gärna skulle köra mer, är korta intervaller. Jag kan se fram emot ett intervallpass på 4*4 minuter – men fasa för ett pass på 16*1 minut. Det är själva starterna som jag tycker är mentalt slitsamma. Inför varje intervall måste jag övervinna en mental barriär av jobbighet.

Dagens pass bestod av just korta intervaller. Jag drog på mig dubbskorna på fötterna och vi sprang iväg mot Duved. Det var isbana på vägen, tror jag. Där St Olavsleden går över tågspåret körde jag intervallerna. Det är en grusväg som nu bestod av packad snö. Underlaget gjorde det extra jobbigt för benmusklerna men när syftet är att komma upp i puls spelar det mindre roll.

Det blev 10 intervaller på 1 minut. Lite färre än vi tänkt oss, men jag checkade ut med muskulärt trötta ben och var nöjd med det jag presterat. Under varje intervall landade jag på ca 90% av maxpuls vilket jag är extra nöjd med. I vilan hände det både en och två och fyra gånger att jag liksom la mig ner på snön och kippade efter luft. Underbart!