I sommar ska jag och Annika springa Jämttriangeln. Hur svårt kan det vara liksom?

Jämttriangeln är en klassisk vandringsled som gÃ¥r mellan StorulvÃ¥n, Sylarna och BlÃ¥hammaren. Sträckan är nÃ¥gra kilometer frÃ¥n 50 och man brukar gÃ¥ den i tre etapper med tvÃ¥ övernattningar. Vi tänkte först springa den med en övernattning, men sedan blev vi snÃ¥la (det är lÃ¥ngt ifrÃ¥n gratis att bo pÃ¥ fjällstation) och tänkte att va fan – vi springer väl allt pÃ¥ en gÃ¥ng dÃ¥.

Det hela känns rätt så görbart även om det alltid är vanskligt med terräng för det tar alltid längre tid än man tror. Det är lite drygt 60 dagar tills det är dags och även om jag inte sprungit mer än ett marathon sedan förrförra sommaren (då jag sprang mer än 50km på Tjejmarathon) så är jag inte så rädd för distansen i sig. Mitt distansrekord ligger på 8 mil så jag har rätt bra med marginal innan jag tycker att det är långt på riktigt.

Däremot har jag faktiskt mycket enklare att springa asfalt än terräng. Min kropp beter sig i vanlig ordning tvärtom för hur det borde vara. Terräng är ju skonsamt och asfalt hÃ¥rt? Yeah right. Mitt ena knä (jag glömmer alltid vilket) brukar alltid protestera efter dryga 2 mil terränglöpning och visa tydliga tecken pÃ¥ överansträngning. Men med lite prehab och terränglöpning inför det stora äventyret sÃ¥ ska nog det där ordna sig ocksÃ¥. För hur var det nu – hur svÃ¥rt kan det vara?

Jag är ingen löpcoach eller fystränare eller PT och aktar mig noga för att skriva typ ”sÃ¥här ska man göra” och propsa pÃ¥ rätt och fel. Det jag skriver eller tipsar om är sÃ¥dant jag personligen tycker eller tänker – eller som jag hör om som jag tycker är värt att sprida vidare. Det hindrar dock varken mig eller nÃ¥gon annan att kritiskt ta in information. Att inte ha en utbildning betyder nämligen inte att man inte har kunskap.

Hur som helst, igår var jag på en kvällsföreläsning med Årenaprapaterna och Gå & löpkliniken och jag tycker att en av delägarna till butiken (löptränare sedan way back) sa några bra grejer om löpsteg och löpteknik och att man kommer långt genom att förhålla sig till tre saker. Man kan säga mycket om löpteknik och göra det hur svårt som helst. Som i mycket kunskap ligger en stor del av utmaningen inte i själva kunskapen i sig utan hur man förmedlar den. Prata med kunden på kundens vis liksom.

Hans tre tips för ett bättre löpsteg var dessa:

> Tänk ”här kommer jag – se pÃ¥ mig” när du springer (istället för att helst vilja gömma dig som mÃ¥nga gör). Det gör att du automatiskt sträcker pÃ¥ dig och fÃ¥r en bättre hÃ¥llning.

> ”Lyssna hur ditt löpsteg lÃ¥ter och spring sÃ¥ tyst som möjligt”; dÃ¥ springer du förmodligen mest rätt och undviker till exempel hälklamp.

> ”Landa nära tyngdpunkten”, dvs foten under dig.

Jag har uppgraderat mitt backpass från att innehålla 6 backintervaller till 8. Min löpcoachande sambo tycker att jag ska springa 12. Jag är på väg dit, men jag orkar inte hela vägen. Inte i huvudet. Som jag skrivit förut tycker jag att det är mentalt jättejobbigt att springa många intervaller. Hellre få men långa.

Det blåste och var kallt om öronen. Sådär som det liksom värker. Men mellan pulstopparna hann jag ändå tänka att maj tamejtusan är en helt fantastisk månad i Åre. Jag har hört så många säga att maj är värsta månaden (jag har nog bara hört en person som faktiskt gillar maj) men det är alldeles gudomligt med ljuset. Jag sprang mina intervaller runt 22.15 och det var som eftermiddagsljus i december. Magiskt.