Imorse träffade vi Martin som är fjällguide. Det hade snöat lite lätt under natten och dimman låg tät runt omkring oss. Men när vi tog bilen till startpunkten för vår vandring så klarnade det upp och var sådär vintermagiskt med solen bakom molnen.

Den första biten vandrade vi på lätt snötäckt markt i skogen. Sedan närmade vi oss trädgränsen allt mer och det blev glesare mellan fjällbjörkarna som var alldeles djupfrysta med ett tjockt lager snö och is.

Lite senare kom vi upp på kalfjället, Städjan, och vi såg spår av älg, ren och hare. Efter ett tag lät det som ett gäng drönare som kom flygandes, som små maskiner. Men det var någon form av ripa. Harspåren gick ända upp till toppen av fjället – och vi följde efter.

Det är något alldeles visst med att stå på toppen av ett berg eller fjäll och blicka ut över världen – åt alla håll. Att vandra uppför Städjan är relativt enkelt, men kräver ändå en kopp varmt och en bit kexchoklad på toppen.

När vi kommit ner till byn igen gick vi till Charlies och åt köttbullar (vad annars på en skidort?) och sedan spenderade vi eftermiddagen i jacuzzin. Klart värd dag.

Jag gillar teknik. Inte teknik som i datorer och sådant, utan annan teknik. Teknik i benböj, teknik i skidbacken och teknik i löpningen. Jag vill alltid lära mig mer – och jag inser mer och mer hur mycket det går igen också i  jobbet. Jag är nöjd med nöjer mig aldrig. Grejen med ett riktigt bra åk är att känna hur skidorna går under fötterna och bli oändligt lycklig när jag fått till den perfekta svängen – och sjukt sugen på att nöta om och om igen när jag känner att det perfekta är nära. Det som är särskilt kul med just skidåkning, oavsett vilken form, är att man alltid kan bli bättre.

Lite så är det med löpningen också. I min teknik utgår jag väldigt mycket från känsla: mina fötter är allt. Det är faktiskt en likhet med skidåkning.

Jag har lite svårare med armarna i löpningen, jag har långt ifrån den optimala armföringen. När jag springer med löpcoach (min sambo) så är det ofta armteknik vi nöter mest, särskilt i uppförsbackar.

På Copperhills sida har jag gett tre enkla tips som gör dig snabbare före luciatågen hunnit tystna. I alla fall om du ser till att ta med tipsen på dina löprundor framöver! Passa på att anmäla dig till deras nyhetsbrev så får du kul och bra tips direkt i mailen.

(English translation available here while we work on the new setup)

Jag älskar att springa i mörkret. Då är jag i min alldeles egna värld och behöver inte tänka på allt som är utanför den bubblan ett endaste dugg.

November ger rätt stora möjlighet till mörkerlöpning, needless to say. Det blir mörkt innan Studio 1 börjat på P1 typ (alltså runt kl 16 för er som fortfarande lyssnar på P3 eller reklamradio).

Igår kväll drog jag på mig löparjackan – en favorit från Marmot (samma som här) som jag nyss har fått i en härlig mintfärgad nyans – och satte pannlampan på huvudet och sprang iväg. I lätt duggregn som ibland övergick i fuktiga snöflingor.

När jag kom hem var kvällen fortfarande tidig trots att mörkret var sådär kompakt som det annars bara är mitt i natten. Om det är härligt att springa i mörker så är det ännu härligare att springa i mörker – och komma hem och känna att man har hela kvällen kvar. Det är då man plockar fram tekoppen och bara njuter i soffan.

Och min truckerkeps? Det är också en nykomling från Marmot och den vill jag aldrig ta av mig. En sådan här skulle jag haft när bodde i Kanada. En sådan här har jag nu när jag bor i Åre. Så jäkla rätt.