En pistmaskin som stampar genom snötäcket i backen. Ett träningspass längs jämtlandsväg i dis.

Gränsstationen i Torneå. En gumma i ett fönster. Landsorts fyr där nattmörkret drar in. En lätt vind som far upp i Mariabergets backar. Hett och svett på Statt i Härnösand. En tradare på landsväg mellan Kiruna och fjärran. Flämtande ljus i Visby hamn.

Det är då som det stora vemodet rullar in. Och från sjön blåser en ljum men vårkall vind.

I Malmö rispas dimman av färjornas sirener. Och på andra sidan sundet börjar världen. En ensam Volvo sliter i motvinden på Tjörnbron. Bion i Pajala ger ”Den sista färden”. Lapplandspilen råmar som ett vilddjur genom natten. Gårdarna släcker sina ljus. Ett stormpiskat Marstrand ber sitt Pater Noster. Stockholm city svajar i sitt rus.

Det är då som det stora vemodet rullar in. Och från sjön blåser en ljum men vårkall vind.

Tradarfik i Docksta i motorvägens skugga. En överdos på Skärholmens station. Vårljusa vägar nånstans på Österlen. Och fyllan växer till på Mommas krog. Frusen törst i kön till studentfesten i stan. Milda drömmar uti monarkin. Kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen. Löparspår längs fjällsjöns höga strand.

Det är då som det stora vemodet rullar in. Och från sjön blåser en ljum men vårkall vind.

Jag har precis anmält mig till ett marathon i höst. Om 166 dagar är det dags. Då står jag på startlinjen tillsammans med Annika. Vi kommer gissningsvis att springa i fem kilometer och sedan kommer vi såklart fortsätta springa, men redan då kommer vi att börja snacka om den där ölen vi ska fira med på kvällen.

Någonstans på vägen kommer Annika att säga att nu har vi sprungit 17 km fastän vi kanske bara har sprungit 12, för ungefär så räknar Annika. Men det är precis det jag gillar med henne och hon är min bästa springkompis! Lyssna till avsnitten från Cyprus 4 day International Challenge i podden Träningsglädje Talks så kommer du att förstå hur vi är.

Jag har aldrig fullföljt ett marathon – jag har faktiskt bara startat en enda gång. Däremot har jag sprungit själva distansen, och mycket längre än så, flera gånger.

Marathondistansen skrämmer mig inte rent konditions- eller ligamentsmässigt. Jag kan nog greja en mara alla dagar jag vill, och det tror jag att många kan bara man vågar tänka så och inte fastnar vid att man ska ha ett visst tidsmål eller så. Men det är klart, allra helst vill man klara såväl ett marathon såväl som träningen inför ett marathon, utan att drabbas av ont eller leda.

Den 26 oktober springer jag och Annika ett marathon i Dublin, och efteråt dricker vi öl. Det kändes helt rätt i magen när hon föreslog det efter att ha försökt locka med mig på andra utmaningar som inte kittlade där det skulle. Men Dublin träffade rätt!

Dublin, som jag lämnade 2003 och bara besökt en endaste gång efter det. Efter lite drygt 10 år återvänder jag!

De två översta bilderna är från fyradagarsloppet på Cypern – de två understa från när vi rev av Jämtlandstriangeln i somras:

Sista bilden är efter drygt 50 km – visst ser vi pigga ut!

Det är många som är lyriska över Röhnisch shape tights. Jag tycker att de är snygga på sitt stiliga sätt och trots att de är enfärgade så händer det mycket med sömmar och minimönster i tyget. Reflexdetaljerna är tydliga och de sitter tight och kontrollerat på kroppen.

Jag drog iväg på en fredagsrunda och lyckades hålla undan för regnet. När jag kom hem gjorde jag fredagspizza.

Botten bestod av 5 dl mjöl, 1.5 tsk bakpulver och 75 gram smör som blandas ihop (för hand) till en grynig massa. Häll sedan i 2 dl mjölk och rör snabbt till en smidig deg. Kavla ut tunt och jämnt på två bakplåtspapper.

Fördela topping på pizzorna. Jag äter helst pizza utan tomatsås och häller istället över en burk smaksatt creme fraîche, halverade körsbärstomater och riven lagrad ost.

Skjutsa in i ca 210 graders värme i ca 15 minuter.

När pizzorna är klara lägger du över ruccola och skivor med bresaola som får lite värme från de nygräddade pizzorna.

De räcker till ungefär fyra personer. Mums!