Juli har börjat bra. Med 45 min snabb promenad och nästan 120 min terränglöpning.

Terrängjogg

Coola Karin har fått dille på att springa i terräng. När hon föreslog ett löppass i Ursvik var jag inte sen att haka på. Vi planerade att ses hemma hos henne efter jobbet för att åka till Hallonbergen och sedan springa milspåret där i Ursvik.

30 minuter innan jag ska lämna jobbet öppnar sig himlen på riktigt. Det är inget sommarregn. Inget duggregn. Det är ett ordentligt skyfall som pågår utanför fönstret. Jag ringer Karin, säger att vi visserligen kan springa i regn – men inte Ursvik i regn. Det blir som att springa i rena lervällingen. Efter lite velande så tar vi oss i kragen. Lite (!) lera har ingen dött av. Vi ska till Ursvik!!

Väl framme vid spåren ser marken ganska torr ut. Inget skyfall här inte. Istället skiner solen och fåglarna kvittrar. Vi är så tagna av intrycken att vi hurtigt slänger milspåret över axeln och istället bestämmer oss för att ta oss an 15-kilometraren: Ursvik Extremspåret.

Ursvik Extrem går väldigt mycket runt, runt och väldigt mycket upp och ner. Coola Karin beskrev det perfekt: det kändes som att springa runt i en blomma (runt bladen, ni vet). I början var det roligt men vid 11 km kändes det som om vi aldrig skulle komma fram. Men det gjorde vi. Efter nästan två timmar. Då var benen väldigt sega – trots att flåset aldrig varit speciellt jobbigt eller mjölksyran nära. Det är helt enkelt så att backar suger musten ur en. Och vi hade inte speciellt bråttom heller. Vi hade nästan en liten minisemester där ute i skogen. Så långt från livet kändes det som att vi var!

Innan det sega vid 11 km började kom vi på världens bästa idé. Förutom 24-timmarsloppet och våra 2 multiträningsdagar vi planerar för, så ska vi ha en terrängdag. Under en och samma dag ska vi springa milspåret i Hellas, Ursvik och på Lidingö. Jag tror jag ska föreslå att vi kallar det för The Kinder Challenge: 3 överraskningar i 1!>

Jag hade verkligen ingen lust. Men det blev riktigt roligt!

Fartlek i backar

Efter förmiddagens pass åkte vi ut till stranden i Halmstad. Inte Tylösand, utan Östra. Den stranden som inte anses vara lika fin. Det är den inte heller. Men den är grym ändå.

Det blåste rätt så friskt och vi var både frusna och väldigt sömniga när vi körde hemåt för att snabbt byta om och sedan springa i terrängslingan i Oskarström innan det var dags för avspark i den där matchen som tydligen också var EM-final.

Jag velade ett tag. Men eftersom jag tidigare ätit en underbar glass (smakerna lemon curd, tiramisu och chokladboll från Sia är supergoda) var det lika bra att byta om och pallra sig iväg. Jag visste dessutom att får jag bara på mig kläderna så får jag också på mig motivationen. Och om inte det räcker så försvinner allt vad sömnighet heter när man väl är ute i spåret.

Jag hittade en rolig skylt – som jag aldrig sett förut.
Har ni?

Det är ingen grabb. Det är en pajas.

Precis i slutet av slingan, efter den
brantaste backen – fanns det blåbär.

Terrängslingan i Oskarström är på 2 kilometer. Med många småknixbackar, svängar och en del annat upp och ner-löpande är den riktigt bra. Eller som grabben uttrycke det: det är alltid nära till mål eller varvning så man vågar springa på.

Jag tyckte jag sprang på rätt så bra. Överlag springer jag på rätt så mycket bättre nu än förut. Jag känner skillnaden på drivet i steget och det känns relativt lätt att öka farten ganska rejält. Nästa mål är att springa snabbare under längre distanser. Och att fortsätta min backträning såklart. På torsdag till exempel. Då ska jag träffa bloggvärldens snyggaste träningstjejer – vi ska rusa uppför backar. Kan man ha roligare? Tveksamt!>

Jag har gått och väntat och längtat. Nu har jag äntligen sett den – och gjort den.

Rumpans bästa vän

Backar är bra. De ger en snygg rumpa och de ger bra flås. Jag borde helt klart köra mer backträning!

I Stockholm finns det en hel del backar. Men jag kan inte påstå att de ligger på rad som ett pärlband. Det blir mest springa upp och ner några gånger. Annat är det på den runda jag nyss sprungit. Den som berättats för mig flera gånger den senaste tiden. Grabben har pratat om den. Och grabbens (löpar)föräldrar har beskrivit den. Jag såg framför mig en uppförsbacke i form av en brant mur som knappt gick att åka uppför med bil. Rundan bestod av 2-3 kilometer uppvärmning – sedan tog den så kallade väggen vid. En kilometer eller två med backe efter backe i olika längd och lutning. Perfekt!

Backträning är bra.
Backträning i terräng är bättre.

Grabben (coachen) tjatar och tjatar om mina armar hela tiden.
Och det med rätta, i och för sig.
Jag måste pendla mer.
Helst ska handen upp till örat…

Ingen backe. Men väl en jäkligt cool skog.

Man blir sådär härligt trött och flåsig av backar. Och benen blir sådär skönt sega. Jag riktigt känner att jag jobbat – och nu väntar jag bara på hur rumpan ska lyfta sig några centimeter som en positiv konsekvens. Annars får jag väl springa i fler backar. Om det blir ett till pass idag ska det bli fartlek på en slinga med många småbackar.>