När jag flög upp för backen blev jag helt paff. Är det såhär det känns när man tränar på tom mage?

After work

Jag tog en sväng förbi Philipsinstallationen ”Oasis of Light” i Kungsträdgården efter jobbet. Det är en utställning i form av en igloo där man kan lära sig om hur vi påverkas av ljuset – och vad just Philips har för prylar som kan motverka detta. Jag har länge gått och funderat på en Wake up light – en väckarklocka som väcker en med ljus och fågelkvitter. Jag är väldigt nyfiken på om jag skulle vakna av den…

Tänk att vakna till en soluppgång
– varje morgon!
(Vaknar man verkligen? Jag vill testa!)

Bloggare på event:
VR-Tess (vänster)
Jag (mitten)
Ruth (höger)
Sofy fastnade inte på bild
och det är Jane som fotat
(som jag stulit)

Jag var hungrig redan i Kungsan. Jag var hungrig hela vägen hem till Saltsjöbaden. Maten var på gång och jag stod återigen i valet och kvalet. Sticka ut och springa omedelbums eller göra det efter middagen. Jag tog 4 vindruvor och så hade jag bestämt mig. Jag skulle göra det omedelbart.

Intervaller stod på schemat men jag förväntade mig inget dunderpass. Hungern försvann så snart jag stoppat fötterna i skorna vilket är en tacksam egenskap hos min kropp. Jag behöver aldrig träna hungrig helt enkelt eftersom jag aldrig känner mig hungrig när jag tränar!

Jag pendlar allt som oftast mellan att vilja ha min intervallträning exakt och superstrukturerad och att avfärda alla tider att nå och distanser att slå som rent nonsens. Idag ville jag inte ha ett enda måste. Jag ville bara göra en sak: springa så fort jag kan på någon typ av sträcka. Funderade på om jag verkligen blir bättre på att springa om jag springer en intervall på platt tartanbana. De lopp jag springer går i alla fall inte på platta banor. Istället bestämde jag mig för att springa intervaller precis där jag var. Där jag bor. Platt som backigt. Det skulle bli skitbra ändå. Under rundan kom jag aldrig längre än 2 kilometer hemifrån. Ändå var jag ute i 35 minuter. Ibland ska man inte göra det så svårt för sig.

De första intervallerna gick i uppförsbacke. Jag blev helt paff när jag kände hur lätt det gick. Jag kände mig precis så som Sofy såg ut när hon flög uppför ”startbacken” på Lidingömilen. Tekniken satt som ett smäck. Jag fick upp både fötter och knän och armar! Det gick så lätt. Det kändes inte alls som om jag varit hungrig hela dagen. Ju fler intervaller jag sprang, desto mer avtog den lätt flygande känslan – men det är ändå den jag kommer minnas från ikväll.>

Idag slog Pucko-Puma till igen…

Kvällspasset

Varje måndagseftermiddag är en kamp mot klockan. Jag går, nej springer, från jobbet klockan 16.30. Missar oftast tunnelbanan med en halv minut och står stressat och stampar de 2 minutrar jag tvingas vänta på nästa tåg. Sedan kommer den jobbigaste biten. De tre stationerna till T-Centralen tar evighetslång tid. Ofast är det dessutom megatrångt på tåget och man tvingas stå så nära att man stirrar rakt in i varandras pormaskar. Det är inte alls trevligt och det känns som om vi aldrig kommer fram. Men det gör vi. Runt 16.37 öppnas dörrarna till T-centralens perrong och jag hastar uppför alla rulltrappor. Jag har som mål att komma först av alla upp till markplan och jag når nog någon form av maxpuls redan här. Sedan kryssar jag mig effektivt fram på plattan, svär över alla som går för långsamt eller som dräller runt och prickar allt som oftast in den gröna gubben över Sveavägen vid Sergels torg. Några minuter senare checkar jag in till Pias spinningpass som börjar klockan 17.00.

Jag gick igenom hela den här proceduren idag också. 17-markeringen var inringad i min kalender. Det var bara det att jag inte fanns med i SATS bokningssystem. På skärmen fick jag beskedet att mitt nästa inbokade pass är onsdag 29 oktober. Va fan! Inte bara det – kvällens Piapass var fullbokat och det hjälpte inte ens att jag tålmodigt stod i kö. Det var bara att inse att det inte skulle bli något adrenalinpulserande spinningpass ikväll.

Jävla skitpissfan.

Jag skyndande mig ner mot Hötorgets perrong och hoppade på det där jäkla skittåget igen. Hade några minuter tillgodo på Slussen innan, tack och lov, ett snabbtåg skulle ta mig hem till Saltsjöbaden. Sprang in på Konsum och shoppade 6 burkar Kesella så att jag inte behövde stå och gnissla otåliga tänder på den trista perrongen och satt sedan och bet mig frenetiskt i kinden hela vägen hem. Vad skulle jag ta mig till nu?

Tack och lov finns löpträningen.

Medan jag satt och tuggade i mig kycklingmiddagen hade jag fullt sjå att komma fram till om jag skulle springa intervaller eller ett vanligt kvantitetspass. Intervallerna lockade – då behövde jag inte springa så långt bort. Men, det blev kvantitet. Med magen full av middagsmat är intervaller inte särskilt lämpligt.

Reflexjacka är bra.
Man syns!

Jag tog med mig min IPod med Måns Zelmerlöf vars Cara Mia spelades i 3 versioner på rad innan jag tröttnade och hoppade över skiten. Anastacias Everything Burns var mer min melodi ikväll och den fick gå på repeat några gånger.

Ganska snart sänkte sig ett lugn över mig, svordomarna tonade bort och jag tänkte att det här är som meditiation. Pulsen var behaglig. Benen gick av sig själva och det enda jag behövde bry mig om var mig själv och min egen uppmärksamhet. Så underbart. Det är skillnad på att ligga på sofflocket och filosofera och att vara ute och springa och göra detsamma. Man blir så mycket mer konstruktiv när man har lite fart under fötterna. Det behöver inte ens gå fort!

Nu har jag kommit hem igen. Glad, lagom trött och lagom svettig. Den högsta pulstoppen kom den sista kvarten då jag gick genom ett mörkt skogsparti. Jag är bra på att skrämma upp mig själv…>

Det blev ingen 30 minuters jogg imorse…

Morgonträning

Det blev ingen 30 minuters jogg imorse. Det blev 45 minuter. Jag vaknade raskt när klockan ringde klockan 05.20 men modet sjönk när jag hörde regnsmatter utanför fönstret. Jag hade tur som hörde fel. När jag klev utanför dörren 10 minuter senare var luften ganska varm och ganska torr och det var på det hela ganska behagligt.

Jag hade tänkt mig en runda om 30 minuter men så bestämde jag mig för att ta några kvarter extra och därmed kunde jag inkassera 15 extra träningsminutrar.

Jag sprang och funderade på allt och ingenting och från att ha varit en sovande zombie blev jag till en livs levande och fullt fungerande människa.

Zombiestadiet…

>