Idag slog Pucko-Puma till igen…

Kvällspasset

Varje måndagseftermiddag är en kamp mot klockan. Jag går, nej springer, från jobbet klockan 16.30. Missar oftast tunnelbanan med en halv minut och står stressat och stampar de 2 minutrar jag tvingas vänta på nästa tåg. Sedan kommer den jobbigaste biten. De tre stationerna till T-Centralen tar evighetslång tid. Ofast är det dessutom megatrångt på tåget och man tvingas stå så nära att man stirrar rakt in i varandras pormaskar. Det är inte alls trevligt och det känns som om vi aldrig kommer fram. Men det gör vi. Runt 16.37 öppnas dörrarna till T-centralens perrong och jag hastar uppför alla rulltrappor. Jag har som mål att komma först av alla upp till markplan och jag når nog någon form av maxpuls redan här. Sedan kryssar jag mig effektivt fram på plattan, svär över alla som går för långsamt eller som dräller runt och prickar allt som oftast in den gröna gubben över Sveavägen vid Sergels torg. Några minuter senare checkar jag in till Pias spinningpass som börjar klockan 17.00.

Jag gick igenom hela den här proceduren idag också. 17-markeringen var inringad i min kalender. Det var bara det att jag inte fanns med i SATS bokningssystem. På skärmen fick jag beskedet att mitt nästa inbokade pass är onsdag 29 oktober. Va fan! Inte bara det – kvällens Piapass var fullbokat och det hjälpte inte ens att jag tålmodigt stod i kö. Det var bara att inse att det inte skulle bli något adrenalinpulserande spinningpass ikväll.

Jävla skitpissfan.

Jag skyndande mig ner mot Hötorgets perrong och hoppade på det där jäkla skittåget igen. Hade några minuter tillgodo på Slussen innan, tack och lov, ett snabbtåg skulle ta mig hem till Saltsjöbaden. Sprang in på Konsum och shoppade 6 burkar Kesella så att jag inte behövde stå och gnissla otåliga tänder på den trista perrongen och satt sedan och bet mig frenetiskt i kinden hela vägen hem. Vad skulle jag ta mig till nu?

Tack och lov finns löpträningen.

Medan jag satt och tuggade i mig kycklingmiddagen hade jag fullt sjå att komma fram till om jag skulle springa intervaller eller ett vanligt kvantitetspass. Intervallerna lockade – då behövde jag inte springa så långt bort. Men, det blev kvantitet. Med magen full av middagsmat är intervaller inte särskilt lämpligt.

Jag tog med mig min IPod med Måns Zelmerlöf vars Cara Mia spelades i 3 versioner på rad innan jag tröttnade och hoppade över skiten. Anastacias Everything Burns var mer min melodi ikväll och den fick gå på repeat några gånger.

Ganska snart sänkte sig ett lugn över mig, svordomarna tonade bort och jag tänkte att det här är som meditiation. Pulsen var behaglig. Benen gick av sig själva och det enda jag behövde bry mig om var mig själv och min egen uppmärksamhet. Så underbart. Det är skillnad på att ligga på sofflocket och filosofera och att vara ute och springa och göra detsamma. Man blir så mycket mer konstruktiv när man har lite fart under fötterna. Det behöver inte ens gå fort!

Nu har jag kommit hem igen. Glad, lagom trött och lagom svettig. Den högsta pulstoppen kom den sista kvarten då jag gick genom ett mörkt skogsparti. Jag är bra på att skrämma upp mig själv…>