Om 6 månader är det julafton. Men det är inte det som det här inlägget ska handla om. Istället är det intervaller som ska avverkas. Som har avverkats. När Grabben kom hem fick jag med honom till Sannarps tartanbana. En finfin bana som vi hade alldeles för oss själva. Tillsammans med en gubbe som satt på läktaren och pratade i telefon.

Jag orkade inte med att springa 6 x 400 eller något sådant. Det är alldeles för jobbigt för mitt psyke. Tvärtemot vad ni alla tror är mitt pannben inte så tjockt. Inte när det gäller monotona saker. För att göra intervallerna på löparbana till en rolig historia valde jag att springa 200, 400, 600, 800, 600, 400, 200, 100, 100 meter. Under de första intervallerna kom jag upp i 85-87% av max. Från 800-ingen och hemåt kom jag upp i 90% av puls. Jag hade ingen bestämd tid för vilopauserna utan de fick vara så långa som de tog för min puls att komma ner till 130 slag – eller 62.5%. Det visade sig bli samma sak som 200 meters gångvila.

Jag försökte leta efter mjölksyran och ligga precis under den när jag sprang intervallerna, men det var inte alltid jag kände av den. Det kändes smärtsamt enkelt att komma upp i 90% utan att det kändes alltför jobbigt.

Är min uppskattade maxpuls för låg? Jag tror faktiskt inte det. Jag har aldrig nått min uppskattade maxpuls på 208 slag (jag är 27 år gammal, snart 28). Jag har skitsvårt att komma över 194-195 slag (94%), vilket gör att jag tror att min beräknade maxpuls är ganska rätt. Jag har ganska enkelt för att ligga på runt 85-90% utan att dö i varken kropp eller ben. Vad betyder det? Är arbetspulsen olika från person till person? Finns det ens något som heter arbetspuls? Jag kanske borde testa på absoluta maxintervaller för att se hur högt i puls jag kan komma. Det verkar dock vara väldigt mycket lättare sagt än gjort för min del. Jag är för feg helt enkelt. För lat. Hur ironiskt är inte det!

Jag laddar. Har tokvilat sedan gårdagens intensiva dubbelpass. Snart blir det intervaller – igen. Ska testa andra intervaller idag. Jag ser fram emot det. Att svettas. Grillas. Stekas. Att njuta.

Jag tokvilar!

Löpning är glädje och den rätta glädjen hittar jag sällan på en löparbana. Inte ens när jag springer intervaller. Det är tur att jag inte jämför och sparar tider för då skulle min löpning alltid ligga ett steg efter. Jag gillar inte när det är platt. Jag vill springa där det händer. Där det går uppför och nerför. Där det svänger.

Den senaste tiden har jag blivit alltmer intresserad av intervaller. Intervaller handlar inte bara om att springa snabbt och sedan vila. Nä, det finns ju hur många intervalltyper som helst – som är bra för olika saker. Mjölksyreintervaller, toleransintervaller, v0-maxintervaller… till en början framstår detta som väldigt krångligt och jag har frågat mig om jag springer rätt sorts intervaller. Men – alla intervaller är bra för något och eftersom det finns så många olika typer så lyckas man alltid pricka in en sorts intervall och det spelar ingen roll att man inte vet vad just den intervallsorten heter – eller vilka specifika fördelar den medför när man tränar den. Det blir bra i slutändan ändå!

Jag vet inte riktigt vilken intervallmodell jag prickade in idag. Jag valde att springa i terräng – såklart – och började med 8 minuter uppvärmning på 70-76% av maxpuls. Sedan sprang jag 2 minuter på där jag kom upp i 90% av max varvat med 2 minuters återhämtningsjogg på 81% av max (enligt intervalldefinitionerna känns detta som en mild form av toleransintervaller – eller vad säger ni som är duktiga på detta? Sådär höll jag på i totalt 40 minuter precis när solen stod på högst på himlen. Ska det vara ett jobbigt pass så ska det ta mig fasiken vara ett svettigt pass också.